Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter - Första akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han stormade på lek den branta klippans sida.
På mina längsta svärd det var hans fröjd att rida.
(varseblir de två fångarne)
Men hvem är kvinnan där och mannen som jag ser
Med händren fjättrade? Minns du ej ordern mer
Att alla huggas ned, att ingen tages fången?
CONSTANTIN.
Förlåt, min ädle far, förlåt mig denna gången!
Det är anföraren, som själf jag öfvervann.
Han täcks af tappra sår – jag tänkte det gick an
Att han som lefvande vardt förd till citadellet.
Förskona honom!
(Mummel bland soldaterna.)
MIKAEL.
Nej, den hunden dräps på stället!
Hvad är det för en nyck af sjukligt ädelmod?
Och törs du tadla mig att sträng jag kräfver blod?
Den grundsats som jag följt: hugg ned och aldrig skona,
Har räddat detta land och altare och krona.
Det här är öppet brott mot disciplinens band.
Mot turkarne, minns det, är regeln: tand för tand.
Dem mäts med samma mått – när de otrogne vinna,
De stympa sårade och kränka värnlös kvinna.
Hugg genast turken ned – dö, din omskurne hund!
SOLDATERNA.
Hugg neder!
CONSTANTIN.
Fruktansvärd uti din vredes stund,
Förlåt mig, o min far, om jag dig förolämpat,
Ej slakta jag förmått den som ej längre kämpat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
