| 9 |
I min späda barndomsdag
Hölls jag innelyckt;
Satt så under tidens flykt
Ensam med mitt jag
Som i moders lif.
Men du vardt min fröjd och tröst,
Gyllne fantasi!
Och med eldigt hjältebröst
Jag som prins drog fri
Ut på äfventyr.
Byggde borgar, bröt dem ned,
Borgar af kristall,
Och när ridderligt jag stred,
Vardt det drakens fall.
Hvilken man jag var!
Kungadottern, fångna mön,
Räddad af mitt mod,
Gaf sig själf åt mig till lön;
Taffeln dukad stod
Och jag var så kär!
| 10 |
Hennes kyss var gudabröd,
Het som vinets rus.
Jag af kärlek mest var död!
Hon var gjord af ljus,
Sol och regnbågsfärg!
Hvem tog henne bort från mig?
Intet magiskt band
Höll den flyende då kvar?
Hvar är hennes land?
Hvar går vägen, hvar?
