Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Warmholtz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För den ryska diplomatien var det af mössorna erbjudna
närmandet ytterst välkommet, icke allenast till
följd af den vanliga lusten att hos grannen fiska
i grumligt vatten, utan af hämndbegär. Tsarinnan
ansåg sig bemött med svart otacksamhet af den furste,
hvars val till svensk tronföljare hon genomdrifvit,
men som nu sökte sitt stöd hos Rysslands fiender både
inom och utom Sverige. Därtill var ledaren af hennes
utrikespolitik, storkansleren Bestuchev, personlig
fiende till hattcheferna, Tessin m. fl.
Under en så kritisk tid sammanträdde 1746 års
riksdag. Partilidelserna flammade högt. Såsom
påtryckningsmedel för att hjälpa mössorna
företog Ryssland truppsammandragningar vid finska
gränsen. Danmark, som å sin sida hade särskilda
anledningar till missnöje med svenske tronföljaren,
antog likaledes en hotande hållning.
Den, hvilken skulle vara själen i kampen mot
hattpartiet och i sin hand sammanhålla de invecklade
trådarna, var Rysslands ambassadör i Stockholm,
friherre von Korff [1], sedan den mera hofsamme
Luberas fått träda tillbaka. Ambassadören borde till
den gemensamma fiendens besegrande samverka med ett
slags rådgifvande konselj, bestående af personer,
hvilka han själf kallade »mössornas bästa hufvuden»,
Åkerhielm, Bielke, Serenius, Arckenholtz, von Kochen,
Nerées, Fredenstjerna och Warmholtz. Åtminstone en
bland dessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
