Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Warmholtz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det är med full insikt häraf, som Gjörwell 1774
med en suck skrifver: »Om det regalerade herr hof
rådet att veta nyheter från och om vår teater, kunde
jag uppvakta med ganska många, men jag vet att min
herre ej sköter om sådant.»
Warmholtz’ bristande intresse för skön litteratur var
ett ingenting i jämförelse med hans kätteri i fråga
om naturvetenskaperna och deras idkare. Trettio års
uteslutande sysselsättning med svenskt historiskt
källstudium, för hvilket han småningom glömde
allt annat, hade hos honom alstrat en så ytterlig
ensidighet, att vi mer än väl förstå den gode
Gjörwells häpnad, när Warmholtz utlåter sig om själfve
Linnæus, hela världens Linnæus, på följande
sätt: »Det är sant, att ce Dioscoride (Warmholtz
använder alltid denna benämning) är en stor man i
sitt slag, men ett land har nog af en enda sådan,
liksom af en enda stor latinsk poet eller en enda stor
kägelspelare.» Man måste antaga, att dylika paradoxer
med flit nedskrefvos för att gifva en liten snärt åt
Gjörwell, hvars beundran för likt och olikt retade
Warmholtz. Kanske mindes denne också Linnæus såsom
»hattarnas arkiater». Den store mannens oskyldiga
fåfänga var ofta föremål för Warmholtz’ satir. Men då
han t. ex. beskärmade sig öfver själfbelåtenheten i
Linnæi Orbis eruditi judicium, hade han aldrig haft
ett ord af klander öfver Rudbecks Testimonia virorum
illustrium. Warmholtz’ harm uppväcktes däraf, att den
kult, som nu allmänt ägnades åt naturstudiet, syntes
honom vara en orättvisa på historiens bekostnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
