Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Warmholtz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
loftal öfver Creutz’ »Atis och Camilla» eller
Gyllenborgs »Människans elände» mottogos af den
andre med likgiltighet. Om fru Nordenflycht var icke
värdt att tala. »La bergère du Nord», som Warmholtz
försmädligt kallar henne, uppväckte hos honom endast
afsmak. Egentligen frågade han alls icke efter
svensk vitterhet. »Jag vet icke om jag förlorar
eller vinner därpå» – säger han – »men det händer
mig sällan att jag läser svenska poeter. Icke därför
att jag betviflar deras förtjänst, men jag är nu en
gång mera förtrogen med de latinska och franska. Jag
känner Horatius och Rousseau [1]
bättre än jag känner Eurelius(!) och fru Nordenflycht.»
Ett enda svenskt skaldestycke fann verkligen nåd för
Warmholtz’ ögon. Man förundrar sig knappt, då man
erfar att det var – Lilliestråles »Fideikommiss till
min son Ingemund».
Det hände honom dock på sistone att efterfråga hvem
som skrefve »Nya Granskaren». På tal om Lidner, hvars
namn han sade sig icke känna, kunde Gjörwell slå den
store bibliografen på fingrarna, i det han påvisade
att Liedner förekom i själfva Bibliotheca historica,
där han namnes såsom respondens för Lagerbrings
disputation »De revolutionibus novissimis», Lund 1774.
Vid sådant förhållande var det naturligtvis icke
värdt att hoppas på Warmholtz’ vittra omvändelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
