Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Slutord. De nationella resursernas begränsning och tillvaratagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD. DE NATIONELLA RESURSERNAS BEGRÄNSNING 39
resignation är svår, och den nationella resignationen kanske
svårast af allt. Men till god del beror det nog också
på den så vanliga föreställningen om outtömliga
ekonomiska resurser, hvari icke minst socialismen har invaggat
sina anhängare. En näfve miljoner mer äller mindre
betyder ju ingenting för den, som har äller tror sig ha en
framtida guldgrufva att ösa ur. Men detta är en
vanföreställning. Våra nationella tillgångar äro tvärtom strängt
begränsade, vi ha förmodligen redan börjat skönja deras
botten, åtminstone för en längre tid framåt.
nuftig hushållning kunna de ännu räcka till; med den
nuvarande, skall det nationella välståndet lika fort förgå, som
det vunnits.
-
-
―
Med en
för-Jag hastar till slutet och vill därvid åter anknyta till
min utgångspunkt. Af våra två framstegsgrupper har den
ena, arbetarpartiet, i vårt land en ännu alltför ringa, om
ock ständigt växande politisk betydelse. Den andra
gruppen åter, det liberala partiet, synes ju, efter att länge
ha varit undanträngt från så godt som allt inflytande, på
nytt vara under uppmarsch i vårt politiska lif. Det står
redan på trappsteget till maktens säte och skall troligen
snart, kanske redan vid nästa riksdagsval, taga plats däri.
Skall det också kunna bevara sig där, sätta sin prägel på
* För att
om möjligt icke missförstås, ber jag att få
framhålla att resignation icke är detsamma som förtviflan.
Förtvifla om vårt lands framtid behöfva vi enligt min åsikt ingalunda,
icke under några omständigheter. För den finnes lyckligtvis ett
säkrare värn än fästningar och pansarskepp, nämligen den upplysta
europeiska och utomeuropeiska folkmeningen, som med hvarje dag
allt kraftigare yrkar på en annan och bättre form för
internationella uppgörelser än våldets, och som äfven motsätter sig de små
folkens underkufvande, där dessa icke i fåvitsk isoleringslusta själfva
glömma sitt medlemskap i nationernas stora familj. Ju mera vi
känna oss i kontakt med denna folkmening, ju mera vi själfva
bidraga till dess upprätthållande och utveckling och till att väcka
den, där den ännu icke finnes, dess bättre ha vi sörjt för vårt
nationella försvar. Men första steget härtill är, att vi resolut
uppgifva föreställningen om, att vi skulle ha vårt öde i vår egen hand,
att vi i nödfall skola kunna bjuda hela världen spetsen o. s. v., en
väg på hvilken näppeligen annat än förödmjukelse väntar oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
