Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. November - Skilda sociala frågor: Fallet Millerand (med 1 porträtt). Af Anna Wicksell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligheten skulle ha riktat sig mot Millerand, hvilket naturligtvis från
den andra sidan bestrides.
Det finnes ett slags »ordens logik», som ibland kan vara ganska
försåtlig. De som nu så ifrigt motsätta sig en socialdemokrats inträde
i en borgerlig regering, resonnera så här: »de socialistiska partierna ha
till uppgift att omstörta det nuvarande samhället — alltså kan ej en
socialdemokrat ingå i en regering, hvars uppgift det är att bevara det
nuvarande samhället.» — Det kan så tyckas; men ifall man i stället
för det våldsamma ordet omstörta sätter det mildare, fast ingalunda
mindre radikala ordet omskapa eller omvandla eller något annat
därmed jämförligt, så blir strax motsättningen mindre flagrant. Det finnes
väl nu ej många socialister kvar, hvilka hylla den absolut revolutionära
taktiken, tro att det enda sättet för de kroppsarbetande klasserna att
nå fram till målet är användandet af våld. Tvärtom torde väl de
flesta, numera åtminstone, hoppas på, att öfvergången till det nya
samhälle, som de önska och åtrå, skall kunna försiggå gradvis och organiskt
som en inifrån skeende omdaningsprocess. De torde också vara
medvetna om, att det på detta sätt visserligen går långsammare och
besvärligare, men äfven säkrare och oemotståndligare än genom
revolutionära åtgärder. Jag kan ej se annat, än att de som stå på denna
ståndpunkt borde finna det både naturligt och önskvärdt, att
socialdemokrater taga plats i äfven en borgerlig regering, när tillfälle
därtill erbjudes dem, och omständigheterna äro sådana, att partiet menar
sig kunna ha fördel däraf. Att göra just det nuvarande samhället
mera moget för öfvergången till ett annat samhällsskick, att stärka
arbetarklassen, hvilken ändå nu faktiskt -står midt upp uti det borgerliga
samhället, moraliskt, socialt och politiskt, så att den kan vara beredd,
när en dag hela makten glider öfver i dess händer, det borde,
förefaller det mig, vara en mycket värdig uppgift för en ’ocialdemokrat
i en till majoriteten ännu borgerlig regering.
Har nu Millerand, till dato den förste och ende socialdemokrat
som innehaft säte i en regering (om man frånräknar Rodbertus’
14-dagars ministerskap i Preussen 1848), fattat sin uppgift,så, och har han
lyckats göra något för att förverkliga densamma? Såvidt jag kan se
måste hans verksamhet som minister i detta afseende tillfredsställa
alla rimliga anspråk. Han har först och främst lyckats skapa enhetliga
och genomförbara bestämmelser med hänsyn till arbetstidens längd.
Här förefunnos en hel del specialförordningar, som voro svåra att
hålla reda på och som häller aldrig blefvo efterlefda. Efter den
nya lagen införes för alla industriarbetare en tiotimmarsdag, som träder
i kraft från och med 1903; från 1901—03 är arbetsdagen 10 i/.J
timmar. I de statens verkstäder, som sortera direkt under Millerands
ministerium har 8-timmarsdagen införts. Genom en förordning har
stadgats att vid alla offentliga arbeten en normalarbetsdag och en
normallön skola upptagas i entreprenadkontrakten; om lönerna i
vederbörande distrikt stiga, så måste äfven entreprenören höja sina löner,
och betalar han ej den bestämda lönen, så utbetalas denna direkt till
arbetarna genom statens försorg, och det motsvarande beloppet afdrages
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
