Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de 1900 bildade arbetarekommunerna — en sammanslutning af
alla parti föreningar å samma plats — anmälde sig till inträde i partiet
i stället för förut genom distrikten.
Ej ens återgåendet till dessa former för arbetarerörelsens
organisation tycks nu vara tillräckligt. Det s. k. » tvångsanslutningsbeslutet»
tyckes ha gjort det möjligt för en sprängorganisation att växa upp,
hvilken före denna tid ej haft möjlighet att vinna mark, och för
närvarande ser det ut som om för fulla segel länsades undan hän mot
två fackföreningsrörelser här i landet till obotlig skada för denna gren
af ärbetarerörelsen. Kom så storsträjken och gaf ytterligare anledning
att syna organisationsformen i sömmarna, hvilken i öfrigt, såsom af denna
kortfattade och knapphändiga resumé öfver arbetarrörelsens utveckling
framgår, ej alltid ansetts som den mest idealiska. Otvifvelaktigt har
dén dock hjälpt arbetarrörelsen ett godt stycke fram här i landet,
men man kommer nog vid en noggrann och opartisk undersökning
till den uppfattningen, att den organisationsform, som bäst lämpar sig för
arbetarnas sammanslutning, är den som Hj. Brantmg redan i
arbetarrörelsens barndom här i landet gaf uttryck åt och som jag i början af
denna artikel angifvit. Såge man endast på fackföreningsrörelsens
uppgift, så vore det också ganska enkelt bevisa, att fackföreningarna
böra vara fria från all politisk äfvensom religiös begränsning.
Steffen, som ju anses som en fördomsfri och modern vetenskapsman,
har i sin bok »Lönesystemets historia i England» med stor skärpa
visat på detta förhållande och ett citat därur är därför i hög grad
belysande. Han säger på ett ställe: »Den omedelbara anledningen till
att en individ måste samtycka till lönereduktion eller taga arbete mot
lägre lön än den för kåren gängse, är att en annan individ erbjuder
sig att göra arbetet för den reducerade lönen, och det närmaste
botemedlet synes därför vara en öfverenskommelse mellan arbetarne att
upphöra med att underbjuda hvarandra. Det första steget in på det
kollektiva arbetsaftalets område är blott detta: att arbetaren icke gör
aftal med arbetsgifvaren utan hänsyn till sina kamraters intressen för
tillfället eller i framtiden, samt att han vet kamraterna vara beredda
att understödja honom i detta uppsåt, d. v. s. att i någon mån
godt-göra den ekonomiska risk han härvid löper. Det är intet annat än
ett mer vidtblickande och förutseende själfintresse, som anbefaller denna
ekonomiska kollektivism framför det individualistiska, mer närsynta
och ointelligenta slaget af själfintresse.* Tanken att alla fackets
arbetare äro öfverens med hvarandra att ej arbeta under den lön,
som kåren gemensamt sträfvar att upprätthålla, är helt naturligt svår
att felfritt realisera äfven under de mest gynsamma förhållanden. Men
värre blir det då partibegränsningar finnas, som gynna uppkomsten af
sprängorganisationer — det må vara genom att ställa verkliga skäl
eller svepskäl till deras förfogande — och därmed hindra den
egentliga fackorganisationens arbete.
Nu är ju dock frågan ej af så enkel natur. Alltsedan
socialdemokratiska partiets uppkomst här i landet har det, som resumén
visar, haft fackföreningarna till grundbas, och många af partiets män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
