Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. December - Skilda sociala frågor: Lazzaronernas dag. Kulturbild från det moderna Italien. Af Hugo Wachtmeister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
votivtaflorna öfverst på väggarna af madonnabilder och mer eller
mindre prydligt textade och prentade taflor — den naiva tacksamhetens
olifer — så ha de under senare tider, längre ner på väggarna, börjat
öfvergå till fotografier af de helbregdagjorda — ett litet offer äfven åt
den personliga fåfängan. Det är säkerligen förenadt med stort intresse
för byinvånarne att beskåda sig själfva och sina bekanta och vänner
i glas och ram, men de kyrkliga myndigheterna finna det icke lika
andaktsväckande, hvarför stora plakat nu meddela förbud mot seden
att såsom votivtaflor upphänga sina egna konterfejer.
En af en energisk hand förd ringklocka drog vår uppmärksamhet
från votivtaflorna. Var det månne en auktion?
På en estrad sutto bakom en disk vördiga munkar af den rätta
typen med magar, glasögon, kalott och frånvaro af skägg. De ropade,
gestikulerade, skramlade med pänningar och roffade till sig slantar
med feta fingrar. Och hvad lämnade de i utbyte? Efter hvad jag
kunde förstå, ett slags aflatsbref i tre storlekar med olika pris allt
efter storleken. Dock måste jag erkänna att prisen voro skäligen låga
och silfverslantar sällsynta.
Efterfrågan var särdeles stor och äfven jag köpte ett litet bref för
i soldo = 31/» öre, innehållande på uselt papper en kortfattad
berättelse om San Antonio, samt till slut några löften till köparen, hvars
innebörd jag ej förstod.
Midt emot »auktionsbordet» utdelades nattvarden, enligt katolsk
ritual naturligtvis endast brödet. Då antalet af dem som begingo
nattvarden var hårdt när oräkneligt fick det hela en mera löjlig och
mekanisk än andaktsfull prägel. För individen blef ingen mer tid
Öfrig än att emottaga oblaten och genast fortsätta med köen.
Vi väcktes ur våra observationer af en våldsam tudelning af
folkmassan. Vågbrytaren var en underlig grupp. Främst två karlar,
hvilka på ett klädstycke drogo en framstupa liggande kvinna. Såsom
hedersvakt gingo omkring gruppen några kvinnliga anförvandter
uppmuntrande och tröstande.
Föreföll scenen något underlig, blef häpnaden ännu större när vi
observerade att kvionan ifråga höll tungan utsträckt och därmed sopade
det smutsiga stengolfvet från ingångsportalen till altaret.
Och hon var icke ensam om detta fromma konststycke. Gång
på gång banade sig dylika grupper genom folkmassan utan att väcka
någon annan uppmärksamhet, än att några pojkar kontrollerade att
den botgörande gjorde sin sak korrekt, med andra ord, om spår af
tungan kunde skönjas på golfvet. Och detta passerar i Europa på
vår tid; man vet icke om man skall skratta eller gråta. Man kan ju
också betrakta det med en Selma Lagerlöfs ögon såsom ett utslag af
en naiv, hängifven tro.
Men vi nordbor ha nog svårt att kunna psykologiskt förklara en
så förnedrande smutsig botgöring hos dessa sydländska stora barn,
hvilka ögonblicket före och efter boten skämta, skratta och dansa
tarantella, som vore de de skuldfriaste människor på jorden.
Här, som öfverallt, är det kvinnorna som gifva sig hän i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
