Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. December - Social månadsrevy. Af Ernst Liljedahl - Skolan och ungdomen - Statskyrkan - Tvångssocialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksdagen insätta personer, som vilja
aflyfta dogmtyranniets ok från de
små frihetsborna barnasjälarna.
Styrka,
statskyrka, är ett märkligt tecken,
som icke bör underskattas, trots all
den tryckande dödslängtan, som
tyckes besjäla den gamla institutionen, ty
den står verkligen inför faran att
förstelna i dogmer och symboler,
hvilka undanskjuta det religiösa
lifvet.
En sådan yttring af lusten att lefva
och socialt verka var den intressanta
diskussion, som vid Teologiska
föreningens i Uppsala senaste.
sammanträde spann sig kring spörsmålet
om prästens ställning till den sociala
frågan. Inledningsföredraget hölls
af pastor O. Hedberg från Bomhus,
hvilken relaterade arbetarerörelsen,
förklarande dess motiv och
berättigande, i stället för att, såsom bruket
ofta är inom den »kristna
församlingen», hårdhändt bryta stafven
öfver denna med de största
svårigheter kämpande folkrörelse. Talaren
sammanfattade prästens sociala
uppgift, särskildt i arbetarefrågan, i några
behj ärtans värda satser. Prästen bör,
hette det, taga mästaren från
Naza-ret till förebild och vara de
lidandes vän samt helga kroppsarbetet.
Prästen bör umgås mera med
arbetaren och försöka förstå hans sak,
predika rättfärdighet både uppåt och
nedåt och i
konfirmationsundervisningen taga hänsyn till vår med
sociala problem mättade tid.
Personligen bör prästen så mycket som
möjligt deltaga i arbetarerörelsens
ideella sträfvanden och göra allt han
förmår för en rättfärdig
arbetarelagstiftning samt tillse hur lagarna
efterlevas. I den efterföljande, lifliga
debatten deltogo flera teologer,
såsom professorerna Rudin och
Söder-blom, lektor Bergström och docent
Billing. Betydelsen af föreningen
»Studenter och Arbetare» påpekades
af lektor Bergström, som är
ordförande i Uppsalakretsen af nämnda
förening.
En annan glädjande yttring af
socialt intresse inom statskyrkan har
förnummits från Kalmar läns
nykter-hetssällskap vid ett möte i
Mister-hults kyrka föi en tid sedan.
Diskussionsämnet gällde dels hur nyk-
terhetsarbetet bör bedrifvas för att
tillgodose sedlighetskrafvet i
allmänhet, dels hvad som bör åtgöras för
att rensa ungdomens
vapenöfnings-platser från rusdryckerna. Tal
höl-los af prosten Meurling samt
komministrarna Påhlman och Risberg i
nykterhetsvänlig riktning — ett
föredöme, som Göteborgs präster hafva
mycket att lära af. All saklig kritik
af nykterhetsarbetet är behöflig, men
den absoluta oförståelse, som
Göte-borgsklerikalismen visat i
alkoholfrågan, väcker berättigad harm. Hur
kan man ännu i det tjugonde seklet
vara så enfaldig och tro, att
dryc-kenskapen afskaffas med
»nådemedlen»? Religionen bör med
offervil-liga armar bäras utanför
altarrunden ut i det sociala lifvet och där
taga form af väldiga
rättfärdighets-rörelser, som åsyfta att återställa
människovärdet. En sådan rörelse
är, trots Göteborgs prästers
predikan, vår svenska goodtemplarrörelse.
Att den är i behof af kritik bör ej
hindra ett vaket öga att se dess stora
mission.
T¥i„a*- Idéförbindelsen
mel-~ „ lan detta begrepp och
statskyrkan är lätt
funnen. Båda lefva af bekännelsetvång.
Ingen har rätt att utan vidare
utträda ur den svenska statskyrkan,
han må af hela sitt hjärta omfatta
ett religiöst intresse af djupare art
än tvångsintresset eller vara en
ärlig ateist. Samma frihetsfientliga
princip tyckes man hylla inom
ledande arbetarekretsar i vårt land
att döma af den socialdemokratiska
partistyrelsens nyligen utfärdade
her-dabref till samtliga
arbetarekommuner. Aktstycket betonar vikten af
orubbad enhetlighet i den fackliga
och politiska arbetarerörelsens
uppträdande och förordar därför
fortfarande fackföreningarnas
tvångs-anslutning till socialdemokratien.
Man tror sig därmed lättare eröfra
den allmänna rösträtten och sedan
kan tiden vara inne för ett lossande
af detta band. För visso kan denna
tankegång förstås. Den skulle vara
en taktisk beräkning. Men verkar
den icke raka motsatsen till hvad
man afser? Hvad har mer
underhållit de maktägandes antipati för
den rösträttsreform, som borde
kommit för länge sedan, än just denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
