Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt som man skulle kunna kalla vetenskaplig skråanda. Det ljuset
har ändtligen i full klarhet gått upp för oss, att människan icke är till
för vetenskapen, utan denna för människan. Och den sista satsen har
alltmera förts ut mot sina yttersta gränser, så att “människan" här ej längre
betyder endast vetenskapens idkare, utan alla samhällets medborgare,
äfven de, som ifråga om vett och bildning blifvit mäst styfmoderligt
behandlade. Man har blifvit fullt på det klara med, att vetenskapens
syfte ej blott är’ ett teoretiskt, utan minst lika mycket ett praktiskt.
Den skall söka sprida ljus om möjligt öfver alla lifvets dunkla nejder
— den skall kasta en stråle äfven in i de svartaste snåren, in i de
mörkaste själarna.
Vetenskapsmännen äro ock nu de förste att erkänna detta, och de
hafva, särskildt under de senaste årtiondena, på ett berömvärdt sätt
praktiserat denna “university extension “.
❖
Men här nära nog sluta folkföreläsarens oomtvistbara kvalifikationer
— i synnerhet om man fäster sig vid hvad man kan begära af det
närvarande ögonblicket. Ty ehuru vi äga flere berömda namn på
folkföreläsningens område i vårt land — namn som representera fullödiga
uttryck för det bästa man härutinnan kan begära, och af hvilka jag ser
ett par närvarande i denna ärade församling — så har man i det stora
hela ej kommit synnerligen långt utöfver den ram, som ofvan utkastats.
Det är tydligt, att med ofvan antydda egenskaper ingen behöfver
vara en talare. Och dock måste den vetenskaplige folkföreläsaren
utveckla sig till en sådan, i fall det skall blifva något helt och riktigt
med hans arbete.
Ett slags surrogat för själfva framställningskonsten har den nutida
vetenskaplige föreläsaren i det allt rikligare förekommande
åskådningsmaterialet, där ämnets art medgifver sådant. Och man kan knappast
öfverdrifva värdet af dess flitiga användning. Men detta förmår dock
aldrig ersätta det personliga. Det är talarens utomordentliga konst, att
han mäktar göra äfven ett i sig själft torrt och abstrakt ämne intressant
och njutbart.
Man får icke begära, att en arbetare efter en sträfsam dag skall
på aftonen förmå hålla sig vaken och uppmärksam vid ett än så
korrekt och fattligt, men kanske entonigt och tråkigt framfördt föredrag.
En bit lefvande och äkta talarekonst är nog en uppfriskande dosis mot
den fysiska tröttheten — ett bortjagande af den dimma, som fysisk
depression helt naturligt utbreder öfver uppfattningen.
Jag har mer än en gång sett den olika verkan af föreläsningar
med och utan verklig framställningskonst. Jag har sett framstående
och genialiska vetenskapsmän, hvilka talat ganska lättfattligt för en till
och med bildad församling, börja sin föreläsningsserie med hundratal
af åhörare och sluta den med mindre än tio. Jag har å andra sidan
kännt föreläsare, som i tio års tid termin efter termin behandlat ett och
samma ämne och ändock fått glädja sig åt ett lika stort auditorium den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
