Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sista föreläsningen som den första. Men hemligheten har varit den,
att de varit talare i detta ords mera egentliga och djupa bemärkelse.
Härtill hör ovillkorligen extemporerandet — jag menar icke
memo-rerandet. Det skrifna ordets uppläsande blir aldrig annat än
föreläs-ningskonst, ej talarekonst. Den förstnämnda kan vara respektabel nog
— något som bäst af alla vår Wallin har visat. Den har sålunda nog
både sitt försvar och sin uppgift. Men i den populärt vetenskapliga
folkföreläsningen har den i min tanke att göra endast som ett surrogat,
till dess vi höjt oss till den verkliga talarekonstens ståndpunkt.
Denna har omsorgsfullt studerat sitt ämne förut liksom vid den
skrifna föreläsningen. Den har ordnat materialet, planerat bevisföringen,
klarställt de olika synpunkterna, tänkt de hufvudsakliga tankarna i den
framställning den ämnar göra o. s. v. Men själfva formens skapande
tillhör ögonblicket, då den gifves åt åhörarne. Det är mera sällan
denna form kan blifva så afrundad och fulländad som exempelvis hos
en von Bergen. Det händer nog tvärtom extemporatören, att här och
hvar ett ord tages om, att en sats börjas om på annat sätt, att icke
alltid det bästa riksspråksmässiga uttrycket i hast kan gripas af den
lifligt arbetande tanken. Kanske skall någon referent i värsta fall till
och med kunna tillvita honom detsamma som den utmärkte
riksdagstalaren Erik Josias Sparre, nämligen att talaren är skyldig honom så
och så många eftersatser. Men sådana ofullkomligheter öfvervinnas
med tiden, blott man utöfvar själfkritik och ger akt på vänners
rättelser. Och de äro för öfrigt småsaker, som mer än väl motvägas af det
extemporerade talets företräden i öfrigt.
Man må icke glömma, att talarekonsten är en annan konst än det
skrifna ordet. Det senare är hänvisadt allenast till att kläda tankarna
i det objektiva språkets fulländade form så långt möjligt. Talarekonsten
däremot har en hel serie af ännu andra hjälpmedel, hvilka nästan in i
det oändliga förläna framställningen lif och färg, såsom röstens på
otaliga sätt skiftande modulering, de särskilda ordens kvalitativt och
kvantitativt olika betoning, ansiktets efter talets innehåll rikt växlande
lif, kroppens symboliska rörelser o. s. v.
Man har icke utan skäl förebrått oss svenskar att icke vara talare.
Om någon därvid också skulle vilja påstå, att vi sakna egentliga
anlag i denna riktning, tror jag, att vi skulle kunna skratta åt en sådan
beskyllning, därest vi förmådde afskudda oss vår brist på energi och vår
rädsla för att första gången misslyckas. Vår ärelystnad är icke
tillräckligt stor för att undanrödja de moraliska svagheter, hvilka stå vår
utveckling i vägen. Vi måste i detta hänseende ordentligen rycka
upp oss själfva och förvärfva oss en färdighet, som är ett nödvändigt
villkor för både det intellektuella och offentliga lifvets normala
utveckling i linie med hvad tiden .behöfver. Skola vi då aldrig som
norrmännen kunna frambringa en Björnson, som kan lära oss talets ädla
konst!
Vårt folk har hittills ägt tre skolor för utvecklingen af den
talarekonst, hvaraf vi för tillfället kunna berömma oss, nämligen den andliga
talarestolen, riksdagen och folkhögskolan. Vi hafva nu en tid suttit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
