Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rerna hade begått denna dåliga handling, men hvad som är säkert är,
att de ensamma hade nytta af saken. Denna för angifvarna föga
hedrande historia berörde oss obehagligt, och från den dagen ratade vi
missionärerna som kunder. Lyckligtvis för dem blef aldrig deras
brottslighet bevisad. Annars skulle det gått dem alldeles som kineserna*.
Huru ställde sig officerarna till dessa plundringar? Förf. omtalar,
huru flere af dem gåfvo sin tillåtelse till rofferiet och “följaktligen
för-behöllo sig större delen af bytet. Somliga vågade aldrig intränga med
oss i det inre af byarna; de voro rädda att råka på boxare. Andra
åter uppträdde mycket kordialt. De marscherade helt broderligt med
oss. Man gick tillsammans i byarna, och hvar och en gjorde sin lilla
affär utan att bekymra sig om öfverhetens order. “ Det skulle bli för
långt att återge förf:s skildring af alla de skändligheter, som begingos.
Hvad förf. sörjer öfver är, att bytet ofta måste säljas till underpris,
då soldaterna ej som officerarna kunde forsla det långa vägar.
Ju längre förf. vistas i Kina, ju mer banala förefalla honom de
sköflade trakterna. “Vår enda förströelse under fristunderna var att
skjuta på gäss, vildänder och kringströfvande kineser... De
betraktade oss med ett sådant obeskrifligt uttryck, att vi ej kunde tro dem
vara människor, utan djur, och helt naturligt af lossade våra gevär. “
Efter beskrifningen af åtskilliga bedrifter i samma stil, anmärker
förf.: “Ni märker genom dessa anekdoter, att man kunde tillbringa en
söndag i Tien-tsin utan att ha alltför tråkigt och utan att lossa på
pungen. Det skulle vara lätt att i det oändliga mångdubbla dessa
exempel; men hvarför uttrötta er med tusen småsaker, då det sagda må
vara nog att öfvertyga er om, att därborta var det vi, européerna, som
voro kinesernas oinskränkta herrar med rätt att bestämma öfver lif och
död.“ När man behandlade kineserna så, låg det nära tillhands, att
förfara på samma sätt mot andra. Förf. omtalar, hur han en gång bar
sig åt, då han behöfde ett par skor. Han lägger sig i bakhåll för en
hindu, skjuter på honom, tar af honom skorna och ger sig af under
sin kamrats loford öfver det väl riktade skottet. “På hemvägen kände
jag mig besvärad, ty hinduens skodon voro litet för stora för mina
fötter“.
De franska och engelska soldaterna kunna ej tåla hvarandra. En
gång kommer det till slagsmål och blodsutgjutelse. De franska
soldaterna hämnas en kamrats död genom att en tid bortåt låta engelska
soldater försvinna i träsken.
Det tycks till slut, som om samvetet vaknat hos en del högre
officerare — eller var det kanske påtryckningar från Europa, som
gjorde, att en dagorder utfärdades, där man förklarade, att kineserna
voro människor, att det var förbjudet att plundra och misshandla dem?
Förf. omtalar med stor indignation, huru en underofficer ådömdes 45
dagars fängelse, för att han skurit flätan af en kines, som bestulit
honom. Olika officerare hade dock olika taktik. “General Bailloud hade
anseende för att vara en god chef, och vi tyckte bra om honom,
emedan han hade lofvat oss, att vi skulle få döda många kineser “. När
underrättelse kom, att freden var undertecknad, “blef missräkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
