Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manas af “pliktens piska". Ack, hvem förstår icke detta etiska rus,
det starkaste af alla, att vilja bära hänryckningens fackla genom lifvets
ofta skumma dalar! Men vänta blott, tills motvindarna komma, hårda
och kalla, och de stelfrusna händerna skola kasta facklan. Då hjälper
icke den hänryckning, som slocknat, icke den nyttighetsmoral, som
med sin blindlykta lyser upp själfviskhetens bekväma stig. Då hjälper
endast den fixa ledstjärnans ljus — plikten.
Man skiljer inom “radikalismen" icke mellan kärlekens instinkt och
dess offerlif, när man påstår, att en upplösning af äktenskapet bör
inträda, så snart “kärleken" slocknar. Den erotiska känslans instinkt
och tillvarelserätt äro visserligen absolut oberoende af plikten, ty
"Amors pil" kommer från det omedvetna själslifvets osynliga rymd
och plikten är ej dess fjäderstyre, utan hänryckningen. Erotikem
måste älska af samma skäl, som blomman måste öppna sig för den
värmande och renande solstrålen. Här finnes intet pliktens imperativ.
Isande vore den hand, som skulle smeka dig af "plikt". Men ur
denna egenart hos människosjälen upprinner ingalunda källan till någon
"ny moral", såsom en del mera hjärtevida än hjärtedjupa inlägg i
skils-messofrågan hålla före. Ty är “den stora kärleken" verkligen stor, så
vill den fördjupa och rena sig till den största: “varen fullkomlige".
Dit når ingen utan pliktens hjälp. Och därvid gäller Viktor Rydbergs
vackra ord till “Psyke“:
Eros famn och nektardrycken räcks med gränslös salighet
blott åt offvervillig kärlek, som af inga gränser vet.
Lyft ur instinktens omedvetna lif, där endast de mystiska
orsaks-röttema kvarsitta, blir kärleken en etisk kraft, som fostras och växer i
värme som styrka genom samvetets tuktan. Först när den “glödröda
lidelsen" hvitglödgas under pliktens hammare har den något värde att
skänka åt de kulturuppgifter, som tillhöra familjens värld. Inom en
sådan åskådning får det lättsinniga knytandet och upplösandet af
äktenskapets band ingen plats. Det inre bandet är och förblir plikten,
som är det enda konstanta hos människan, medan den blott af
instinkten beroende kärleken i dag kan stiga till kokpunkten och i morgon
sjunka till hatets köldgrader.
Hvad äktenskapets yttre band beträffar, så bör det gifvetvis lossas
så mycket som statens intresse kan medgifva. Icke är staten betjänad
med en mängd olyckliga äktenskap, som förbittra sinnena. I nittio fall
af hundra torde dock disharmonien bero på en själfviskhet, som icke
utplånas genom en ny förbindelse. Att, såsom årets kyrkomöte
föreslagit, genom skärpta lagbestämmelser försöka minska antalet
skilsmässor torde vara en alldeles oduglig och mycket olycklig metod att främja
sedlighetsintresset. I skilsmässofrågan gäller det framför allt barnens
väl. Och därnäst kvinnans. Ty mannen har alltid sitt yttre värf, men
kvinnan har som moder i regeln blott hemmet. När garantier lämnas
för barnens vård bör, synes det mig, staten icke lägga hinder i vägen
för äktenskapets upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
