Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallas “föreningstyranni“ öfver individen. De liberala partierna ha ännu
icke teoretiskt klargjort sin ställning till den individuella och den
kollektiva friheten.
I Belgien har det liberala partiet, som är rätt individualistiskt, nu
börjat följa socialisternas och klerikalernas exämpel att föra den politiska
striden med ekonomiska vapen. Kooperativa produktionsföreningar
bildas och de arbetare, som förtjäna sitt uppehälle i det liberala
partiets tjänst (t. ex. genom att baka liberala brödbullar), tvingas att
under-skrifva partiets program. En af liberalismens ädlaste grundsatser, att
en arbetsgifvare icke har rätt att öfva politisk påtryckning å sina
underordnade, har därigenom trampats i smutsen.
Till hvilket land man än vänder sina blickar finner man den ideela
villervallan inom liberalismens läger så stor, att dess ständiga nederlag
däraf till fullo förklaras. De gamla-principerna ha — gudskelof, då
de gjort sin tjänst — kastats öfver bord, och inga nya ha kommit i
stället. Liberalismens fattigdom på rent kulturella idéer kån däremot
icke angifvas som orsak till partiets förfall, enär den aldrig haft några.
Och detta ehuru mänskligheten har skäl till djup tacksamhet i detta
hänseende mot enskilda liberaler.
Äro då de andra partierna bygda på en fastare teoretisk grundval?
Det socialdemokraiiska partiet i olika länder har nog också
förändrats. Det finner att de gamla teorierna, som syntes oundvikligt
leda till en våldsam omhvälfning af samhället, icke äro hållbara och
det förvandlas alltmera till ett parlamentariskt utvecklingsparti. Men
detta är blott en taktisk frontförändring. Principen om samhällets
öfver-tagande af produktionsmedlen skänker socialdemokratien ett
samhällsideal, som tillfredsställer talrika medborgares behof att veta hvafthän
utvecklingen leder. Socialdemokratiens sträfvan att förbli ett
“klassparti" hämnar sig emellertid därigenom att den alltmera tenderar att
bli ett fackföreningsparti, som i samma mån den ekonomiska utvecklingen
höjer de facklärda arbetarne till en viss medelklasskomfort, förfäktar
deras trånga yrkesintressen i motsats icke blott mot den stora arbetar
underklassens utan äfven hela samhällets intresse. I England har
utvecklingen redan ledt därhän — det under bildning varande
arbetarpartiet i underhuset är ett trångbröstat fackföreningsparti — och om
några årtionden kommer kontinenten helt säkert att visa samma
fenomen. Men ännu så länge bjuder den kontinentala socialdemokratien
på ett för stora lager af befolkningen antagligt samhällsideal.
Likaledes har det konservativa partiet, hur’egendomligt det än
kan låta, en synnerligt stark teoretisk grundval. Det bestående, frukten
af en mångtusenårig utveckling, är det konservativa partiets program,
det må nu vara en militaristisk feodalstat eller en demokratisk republik.
Konservatismens sunda kärna är att bevisskyldigheten åligger den som
vill ändra detta bestående, ty det är lätt att visa att svåra lidanden
måste framkallas af hvarje mera genomgripande ändring i den ömtåliga
samhällsorganismen. Detta står alls icke i strid med erfarenhetens
lärdom att konservativa partier också kunna vara ganska verksamma
“reformpartier". De konservativa partierna, samlande sig omkring de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
