Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skönhetsglädjen, arbetet, — bli religion. Eller med andra ord:
religionerna dö i religionen, i den allomfattande enhetskänsla, för hvilken
lifvets stegring blir den enda nog stora gudstjänsten, uppenbarelserna
af all-lifvet den i hvarje ögonblick lefvande andakten. Men framför allt
måste då denna gudstjänstliga dyrkan ägnas den makt, som bär lifvets
flamma från släkte till släkte och som, ju frommare den dyrkas, dess
vissare skall höja släktled öfver släktled!
Ännu fattar nästan ingen denna tanke emedan den uttalas till
ett släkte, inom hvilket kärleken är den mäst förråade och förrådda,
försummade och försmådda af lifvets stora makter, ja i den grad
att äfven de bästa ej ens drömma om att allt detta måste varda
annorlunda. Ännu är det för de flesta ett mörkt tal att människorna,
på sin väg till mänsklighet, först måste söka efter kärleken och dess
rättfärdighet emedan endast sålunda en allt högre mänsklighet kan
falla dem till. Äfven de högst bildade i vårt land sakna i den grad
hvad Dante kallade inteletto d’amore — eller åtminstone i den grad
syn för den erotiska kulturens betydelse — att de tolka detta tal såsom
en maning till alla älskande att blåsa upp sin egen känsla tills den
ballonglikt lyfter dem öfver lifvet, på hvilket de sedan se ned från
den gondol, där de dväljas i tvåfaldig själfdyrkan!
Månne de sålunda talande aldrig erfarit att kärleken, i alla
sina uppenbarelser, är den mäst själsförstorande och väsensförsmältande
af känslor, men framför allt då den kärlek, som i sig upptar det högsta
af hvarje annan slags kärlek, emedan den som ingen annan utgör
enheten af själ och sinnen, af enskildt och af samhälleligt lif: ja, är själfva
fruktbladet i den stora mystiska världsrosen, där blad efter blad ordnar
sig omkring detta centrum?
Och därför blir hvarje sträfvan att lösa socialpolitiska uppgifter
ett byggande på en af jordskalf skakad grund, hvarje kulturell
skapar-verksamhet ett flöde ur en feberförande källa, hvarje kraftutveckling
inom andra lifsområden en växt från en tvinande rot innan en ny, religiös
vördnad för kärleken, såsom könslifvets enda sunda och sköna villkor,
lagt grunden säker, rensat källan, tillfört roten näring. Ingen, som
vandrat genom en storstads fattigkvarter, torde äga panna att klaga öfver
att man i vår tid talar för mycket om den sociala frågan? Men
köns-förhällandet är i denna stund alla samhällsklassers fattigkvarter! Och
dock, när en enda röst höjt sig för att utsäga denna sanning, då ropa äfven
de tänkande att detta är allt för mycket tal om, allt för mycket vikt
lagd vid kärleken! Intet bekräftar bättre en diktares enskildt yttrade
ord: “Nutiden är så full af äktenskapstragedier och bortslarfvad erotik
att den förlorat gehör för sin egen olycka!“
Ännu är det endast fåtalet, som ens lyssnar när den religiösa eller
humanitära sedlighetspredikanten påpekar den lifsförödelse, som orsakas
af försyndelserna och sjukdomarna inom könslifvets område, ehuru redan
detta längesedan bort uppskaka samhällssamvetet. Det är då ej underligt
att nästan ingen inser att all denna förödelse har sin djupaste orsak i
förnekandet eller förbiseendet af kärlekens lifsvärde. Ännu naturligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
