Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När människorna en gång nått därhän att kärleken erhåller religiös
vördnad såsom oafvisligt villkor för * generationens helighet", då bli stora
delar af det nuvarande samhälleliga räddningsarbetet öfverflftdiga, emedan
de urartades och urspårades antal kommer att aftaga i samma mån som
kärleken från att vara släktets syndafall blir ett af dess salighetsmedel.
Och när sålunda en gång de väldiga krafter frigöras, som nu bindas genom
könslifvet i form af låga lidelser eller djupa lidanden, då skola icke
endast dessa nu förspillda krafter komma hela det öfriga lifvet till godo,
nej, äfven alla de nya krafter, dem kärleken skall väcka eller stegra.
Intet är vissare än att “ju mer vi vidga vår kärlek dess haltfullare blir
den kärlek vi gifva en enskild; ju omedelbarare vi låta vår kärklek
verka på en enskild, dess mer vidgar sig dess omfattande makt“ (M. v.
Egidy). Men den kärlek, om hvilken här talas, är den personliga och
stora, som för människan uppenbarar hela lifvets oändliga mångfald,
icke det lilla eroteri, som skymmer denna mångfald. Ja, den har aldrig
ens anat den personliga kärlekens begrepp, som icke vet att den framför
allt väcker förnimmelsen af den egna och den andras varelse såsom
“stor, väldig och outgrundlig-; att den betyder kärlek till en annans
personlighet sådan denna ter sig i hela “det hvälfvande dunkel och ljus som
kallas världen", såsom den uttrycker sig i sitt verk och inom sitt samfund,
lika väl som i sin erotik och inom sitt hem; att den innebär andakt inför
personligheten sådan den ter sig så väl i stundens fröjd som inför de
eviga frågor om lifvets ursprung och mål åt hvilka kärleken ger
ökad vikt. Och den, som menar att en människa, fylld af en sådan
kärlek, aldrig sysselsätter sig med annat än dessa sina känslor, har
aldrig sett en sådan människa. Hvad man alltigenom lefver eller är,
detta talar man minst om och tänker minst öfver. Den friska människan
ordar sålunda icke om sin hälsa, den oskuldsfulla begrundar icke sin
oskuld men hälsan och oskulden tala och tänka genom dem!
När den personliga kärleken en gång får visa sin makt att dana hvad
Ruskin kallat folkens verkliga rikedom — “ett så stort antal som möjligt
af friska, fullblodiga, lyckliga varelser* — då har mänskligheten börjat
att i harmoni upplösa en af lifvets stora grundmotsättningar, den mellan
man- och kvinnoväsen. Men då har äfven utsikten ökats att andra af
lifvets smfirtfyllda motsatser skola kunna harmoniseras och mänskligheten
börja närma sig de höjder, till hvilka det nuvarande släktet endast är ett
trappsteg. Kärleken måste erhftlla den vikt och det värde, som nu bestrides
den, emedan dess evolution är det mäktigaste medlet för den alltjämt
fortgående människoskapelsen. Och detta i första rummet därigenom att
släktled efter släktled genom denna evolution skall ärfva och gifva i arf
fysiska och psykiska krafter, som blifva af allt ädlare art och erhålla en
allt finare afvägd jämnvikt, ju mer kärleken i en allt innerligare enhet
sammansmälter nianlig och kvinnlig väsensart.
kårleken som motsats till plikten istället för att inse att kärleken är den första och
främsta af plikter vid ingåendet af ett äktenskap I Den med rätta inom stora kretsar
högt skattade författarinnan har här — enligt min mening — skrifvit en
brottmåls-historia. Men denna synpunkt år ännu så ny, att hvarje inlägg för kärlekens, af nästan
alla förbisedda värde, tolkas som en maning att för kärleken förbise alla andra lifsvärden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
