Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyckoetiken är briljant som fras, ty den hänrycker vår själfviskhet,
men är just därför också tom som frasen. Den lycka, som ej är sken
utan verklighet, bygges på människans karaktär, och därvid äro
förbättrade sociala förhållanden en god hjälp, men ingen afgörande. Det
är viljan, som afgör vårt lif, och det innersta hos den verkliga
kulturmänniskan är icke viljan till egen lycka, utan till andras. Behofvet
att hjälpa är hennes största. Ernst Liljedahl.
Ellen Keys ”Lifslinjer”.
Ellen Key har skrifvit en ny bok om kärleken. Hon har —
enligt egen utsago — skrifvit den ut af en sammanhängande lifsåskådning
och en inre nödvändighet, och man har ingen rätt att ej tro henne;
det vore meningslöst att förutsätta annat än en djupt allvarlig anledning
till en bok, hvarigenom så mycket sättes på spel. Man är alltså
skyldig att gå till läsningen af “Lifslinjer" med den goda vilja att förstå
och döma utan förutfattade meningar, som hvarje författare af
oomtvistlig personlig heder äger att fordra af sin läsekrets. Hvad finner man
så? Någon torde kanske finna, hvad Johan Henrik Kellgren för 122
år sedan fann i Thorilds skaldestycke “Passionerna" — “den djärfva,
fast stundom förvillade utflykt, som endast snillet gifver; en ädel
frihet, som dock någon gång torde bryta till själfsvåld; en rik och
brinnande inbillningskraft, som likväl ej alltid erkänt förnuftets och smakens
lagliga styrsel" — en annan är mer, en tredje långt mindre sympatisk;
ett helt och oblandadt intryck, vågar jag påstå, får ingen. Det finnes
i denna bok stycken af en tankegång, som leder uppåt höjderna, och
afbrott däri, som ohjälpligt störta en ned igen. Det finns sidor af
klarsynt och själfull skönhet, det finns andra, hvilkas innehåll är djupt
frånstötande. Jag vet, att enligt Ellen Key själf är motsägelsen endast
skenbar; det torde dock vara en betänklig egenskap hos en
författarinna, som med sina ord afser att gifva de tusende en lösen, att det
skall vara så svårt att läsa henne rätt. Det väsentliga är väl
emellertid, om den grund, på hvilken hon byggt sin lifsåskådning och sin bok,
har verkligt lifsduglig bärkraft. Och enligt min mening har den det
icke.
Hvilket är, enligt Ellen Key, det högsta och rikaste lifsvärdet? Det
är kärleken: icke “den allmänneliga“ — på den tror hon icke — utan
den mellan man och kvinna. Den är den högsta “lifsstegrande“
kraften, utan den är ingen mer än en half människa. Den smärta, som
fordom stillades af hvilan i Gud, söker nu sin ro hos en like. Den
tid skall komma, då kärleken blifvit religion och då “den äldste af
gudarna" inga andra gudar har före sig. “Då skola de vidunder, som
nu fylla de mörka djupen, öfver hvilka gudens ande sväfvar, dö i den
nya skapelsedagens ljus“.
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
