Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pen mest främjande arbetsmetoden. Hvarför skulle annars öfver hela
världen klagas öfver bristen på män, som både äga praktisk utbildning
och vetenskaplig underbyggnad, män som ej äro specialiserade?
Lyckligtvis finnas de ju här och hvar, dessa irreguliära trupper, dessa
fri-bytare, som brutit leden och öfverskridit de gränser samhället utstakat
mellan klasserna. De finnas och de ha gjort samhället stora tjänster,
men de äro allt för få för att tillgodose industriens behof. Däraf det
allmänna ropet på ökad teknisk bildning.
Vetenskapsmännen ha ju så helt dragit sig ifrån det praktiska, att de
flesta knappt kunna göra den enklaste apparat själfva. Nej, de kunna ofta
ej ens beskrifva hvad de vilja ha gjort, utan måste nöja sig med att
ge en ‘obestämd antydan och öfverlåta så åt instrumentmakaren att
uppfinna den apparat de behöfva. Allt detta var helt olika förr.
Naturvetenskapens märkesmän föraktade ej kroppsarbetet och handslöjden.
Galileo gjorde själf sina teleskop och Leibnitz var road af att
konstruera maskiner. Newton lärde i sin barndom att handtera verktyg,
han öfvade sin intelligens genom att göra de mest komplicerade ma.
skiner och när han började sina optiska undersökningar kunde han själf
shpa linserna till sina instrument och själf göra det berömda teleskopet.
Kort sagt — för de stora genierna har kroppsarbetet icke varit något hinder
för de teoretiska undersökningarna utan tvärt om. Våra ingeniörers
uppfinningar misslyckas ofta nog, just emedan de ej andats
verkstadsluften tillräckligt. Endast den, som känner maskinen, ej endast
ritningen och modellen, utan hvarje dess andetag, som omedvetet.tänker
på den då han står bredvid den, kan verkligen förbättra den. Smeaton
och Newcomen voro säkert skickliga ingeniörer, men på deras
ångmaskin måste en gosse öppna ångkranen för hvarje pistongslag och det
var just en af dessa gossar, som hittade på att förbinda kranen med
hela maskinen, så att kranen öppnades automatiskt, medan han sprang
bort och lekte. För dylika naiva förbättringar finns ej plats inom det
modema maskineriet, nu behöfs en djupare vetenskaplig uppfostran och
en sådan står ej arbetarna till buds, medan de som fått den —
vetenskapsmännen — gått miste om den eggelse, som ligger i det
praktiska arbetet. Den geniala fläkt, som utmärker industriens första tider
återkommer därför ej heller förr, än vi åter förenat kroppsarbete och
vetenskaplig bildning. Många problem vänta på sin lösning, ej därför
att det vetenskapliga underlaget brister, utan just emedan
uppfinnings-gnistan saknas. En renässans inom vetenskapen skola vi ej få bevittna,
förr än de lärde lämna sina dammiga bokhyllor och gå ut som
arbetare bland arbetarna, vid ungens glöd, i fabriker eller verkstäder.
Konstens historia lär oss, att Greklands och medeltidens konst voro
handtverkets döttrar — detsamma gäller vetenskapen.
Vetenskapen svarar alltjämt: vi upptäcka, låt andra tillgodogöra sig
de nyupptäckta naturlagarna. Men detta är ej sannt, åtminstone ej alltid.
1 hundra fall mot ett uppfinner man först maskinen och upptäcker sedan
den lag, som låg till grund för. uppfinningen. Dynamoteorien kom efter
ångmaskinen, telegrafen innan elektriciteten nöjaktigt förklarats, krutet
fanns århundraden före explosiv-teorien. Naturligtvis är i en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
