Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
staten bör sälja eller blott på vissa villkor upplåta sina domäner för
jordbruksändamål, den andra rör frågan huru stadskommunema å egen
mark’ skola befordra egnahemsfrågan. Användningen af kronans
jord-bruksdomäner har sedan lång tid varit föremål för behandling inom
riksdagen, och genom försäljning har man hittills sökt göra desamma
tillgängliga för jordbruksändamål.1 Dock har frågan blifvit riktigt brännande
först i samband med försöken att lösa egnahems- och emigrationsfrågorna.
Skälen för försäljning och utarrendering kunna framställas sålunda:
Från egnahemsinnehafvarens sida synes det i första ögonblicket
vara fördelaktigare att jorden säljes. Köparen vet då, att jorden för
all framtid är hans egen, att alla förbättringar som nedlägges å
densamma tillfaller honom eller hans efterlefvande och att, om jordvärdet
stiger, han själf skördar frukterna däraf. Det torde ock kunna
ifrågasättas om ej själfva ägandet af jorden verkar sporrande å
verksamhetslusten och äfven föder en själfständighetskänsla, som sedan gammalt
varit ett utmärkande drag för det svenska bondeståndet.
Om statens jord utlämnas till brukningsrätt vinnas å andra sidan
vissa fördelar. De som vilja bilda egna hem slippa alldeles ifrån alla
kapitalutlägg för jorden, hvarigenom äfven de fattigaste kunna
förvärfva sig något eget. Vid innehafvarens död blir det lättare för de
efterlefvande att öfvertaga gården, då blott husen behöfva lösas ut,
medan jorden fortf^ande förblifver i statens ägo.
Villkoret för att detta system skall blifva fördelaktigt ur
egnahems-synpunkt är emellertid, att lagar stiftas som gifva innehafvaren
trygghet för att han får stanna kvar å platsen, att afgälden stannar inom
vissa rimliga gränser och att vid eventuellt frånträdande full ersättning
lämnas för alla gjorda förbättringar. Under dessa villkor torde de
upplåtna lägenheterna vara lika fördelaktiga för innehafvame som egna hem
i vanlig mening.
Om sålunda från den enskildes synpunkt skäl kunna tala för såväl
försäljning som upplåtelse, så är det däremot ganska tydligt att från
statens sida det är långt fördelaktigare, att jorden ej säljes utan endast
upplåtes. Därigenom kan staten nämligen tillgodogöra sig hela
värdestegringen å jorden, hvilket sker genom fixering af arrendebeloppet
efter vissa bestämda mellantider. Dessutom skulle vinnas den fördelen,
att inga, eller åtminstone väsentligt lägre egnahemslån blefve
erforderliga, ty vid detta slags egnahemsbildande fordrades ju allenast kapital
för byggnader och inventarier, ej för jorden. Det kan ej heller förnekas
att den bedröfliga erfarenhet, som vunnits från statens skogar i
Norrland — hvilka som bekant till en stor del bortskänkts till
hemmans-ägarne, men slutligen kommit blott sågverksbolagen till godo — talar
ett mäktigt språk emot all försäljning af kronans mark.
Om man sålunda från det allmännas synpunkt känner sig manad
att fastslå den satsen, att staten ej bör afhända sig den jord den redan
äger, uppstår frågan om staten bör äfven framgent förvärfva sig
jord, allt i afsikt att främja egnahemssträfvandet. Och härmed äro vi
i Jfr 3:dje årg. sid. 329.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
