Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inne på frågan om jordens nationalisering. Öfverste Bratt synes vara
alldeles på det klara med att denna jordreform skulle vara synnerligen
fördelaktig för egnahemsfrågans lösning. Genom densamma skulle
jordbruksspekulationen upphöra och jordbrukaren ej längre tvingas att
nedlägga pengar i uppskrufvade jordpris och orimliga inteckningsräntor,
hvarjämte, då jordarrendet komme att sättas lågt, arbetsvinsten blefve
högre än hittills. Vidare skulle de fattigaste och mest beroende gifvas
möjlighet till själfständigt jordbruk, och en större afkastning med däraf
följande ökad konsumtion borde kunna uppnås. Reformen skulle helt
enkelt försiggå så, att staten efterhand genom köp förvärfvade sig äganderätt
till allt större jordarealer, hvarefter brukningsrätten utlämnades till enskilda.
Det är emellertid mycket tvifvelaktigt om det från
egnahemssyn-punkt skulle vara fördelaktigt om i en nära framtid staten blefve ägare
till större delen af den svenska jorden. Lysande resultat af staten
som ägare af stora jordarealer äro sällsynta både i vårt land och
utlandet, men väl kunna misstag påvisas, såsom också sker i en artikel
i detta häfte. Detta torde väl komma sig däraf, att jordbruket ej låter
sig ordnas på samma sätt i olika delar af ett stort och i många
afseenden olikartadt land, under det att en sådan svårighet knappast
förefinnes t. ex. beträffande industriella företag. Hur olika gestaltar
sig ej egnahemsfrågan å den skånska slätten, i Smålands skogstrakter
och i Norrland? Att på ett enhetligt sätt leda en«så fullständigt
olikartad verksamhet är mycket svårt. Härtill kommer den oerhördt omfattande
administrationen, som alltför lätt tynges genom våra byråkratiska tendenser.
Väsentligt mycket enklare ställer sig frågan om det är vissa halfofficiella
organ, t. ex. hushållningssällskapen eller ännu hellre kommunerna, som
lägga under sig större jordarealer och leda egnahemsbildandet. Då
kunde man åtminstone påräkna sakkunskap och personkännedom. Men
äfven här vore det säkerligen farligt att nu drifva kommunaliseringen för
långt. Såsom ett mönster att efterfölja, såsom initiativtagare och som
prisregulator kan det allmänna dock redan nu ha en stor roll att fylla
inom egnahemsrörelsen. Men som monopolinnehafvare af jorden är det
ännu så länge fara för att den enskilda företagsamheten förkväfves och
att utvecklingen skall hållas tillbaka.
Vida enklare och mera nära sin lösning är frågan om
stadskom-munernas ställning till egnahemsfrågan. Erfarenheten, ej minst från
svenska städer, visar tydligt på faran af spekulation, ifall de egna hemmen
grundas på fri jord. Den “oförtjänta värdestegring", som äger rum
i en stad, är äfven så oerhördt mycket större och mera oberättigad
än den som sker på landsbygden, att det förefaller helt naturligt att
det allmänna skall tillgodogöra sig densamma. Vi ha förut (l:a häftet
denna årgång) utförligt behandlat denna fråga från synpunkten af
bostadsfrågans lösning. Vi skola i en artikel i nästa årgång peka på en
samtidig lösning af såväl jordkommunaliserings- och egnahem- som
små-bruksfrågoma — en lösning som under benämningen Trädgårdsstäder
på sista tiden framstått som idealisk men alls ej oupphinnelig.
G. H. von Koch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
