Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rent af upprörande brist på förståelse för bevekelsegrunderna vid dessa
lagöfverträdelser. Rättskänslan borde omedelbart säga en hvar, att hvad
som i sådana undantagslagar göres till en speciell straffskärpningsgrund
i stället snarare borde anses som en förmildrande omständighet, nämligen
syftet att upprätthålla den eniga sammanslutning arbetarne ovillkorligen
behöfva för att kunna förbättra egna och likars lefnadsvillkor.
Det kan emellertid också visa sig nödvändigt att icke till förfång
för andra berättigade intressen medgifva en faktiskt gynnad
undantagsställning åt de viktiga korporationer, som de senare decennierna sett
uppväxa, och tack vare hvilka arbetarne på sina håll lyckats förskaffa
sig en betydande makt. Så uppkommer frågan om fackorganisationernas
civilrättsliga ansvar, eller med andra ord om deras skadeståndsplikt
under vissa förutsättningar. Här i landet kan och bör den frågan ej lösas
som i England, där domstolame under opinionens tryck nu på detta område
gång efter annan stifta lex in casu, hvarvid fackföreningar, utan att i
öfrigt genom lag hafva tillerkänts full rättskapacitet, synas kunna åläggas
att utgifva skadestånd på grund af handlingar, som deras ledare eller
funktionärer begått, t. o. m. om dessa härvid gått utom sin af föreningen
meddelade befogenhet, ja t. o. m. om de begångna handlingarne ej
varit otillåtna för hvilken annan enskild person som hälst. Det är ej
underligt, att en reaktion redan börjat visa sig häremot. Och likväl
måste det sägas, att hvad som sålunda inträffat på sitt sätt varit ett
uttryck för ett i grunden fullkomligt riktigt och befogadt kraf på en
mera utvecklad rättsordning på detta område, en de nutida faktiska
förhållandena motsvarande arbetsrätt, hvilket äfven erkänts af en del
engelska fackföreningsmän.
När det nu ifrågasättes att hos oss nå en sådan rättsordning genom
en ny lagstiftning, måste man klargöra för sig grunden för en sådan
åtgärd. Utgår man från, att fackföreningame och
arbetsgivareorganisationerna äro organ för det s. k. kollektiva aftalet, genom hvilket de
enskilda medlemmarnes arbetsaftal i större eller mindre utsträckning få
sitt innehåll bestämdt, så måste syftet med en ny lagstiftning om dessa
sammanslutningar till stor del vara det “skydd för arbetsaftalets helgd",
som man på sina håll ovisligen velat uppnå genom straffbestämmelser.
Det är med andra ord aftalsbrottet man vill komma åt; men därvid är
det stridande mot sundt förnuft och rättvisa — om också ej mot under
andra förhållanden skapade rättsregler — samt därjämte oändamålsenligt
att belägga den enskilde föreningsmedlemmen med ansvar, vare sig civilt
eller kriminellt, för att förebygga aftalsstridiga kollektiva arbetsinställelser.
Sådana innebära visst icke alltid ett aftalsbrott från den organisations
sida, som anordnat dem, och förhållanden kunna tänkas, i hvilka äfven
aftalsbrottet ingalunda rättvisligen kan grundlägga någon
skadeståndsplikt. Frågan gäller emellertid möjliggörandet af
arbetsgifvareförenin-games och fackföreningarnes ansvar för aftalsbrott enligt rättsregler,
analoga med dem, som i allmänhet gälla med afseende på juridiska
personers brytande af ingångna kontrakt. Det är icke och får icke
vara fråga om någon ny undantagslagstiftning.
Det har på socialdemokratiskt håll invändts, att här likväl, noga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
