Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 25 §§ 15 och 22 vände sig i motsats till kap. 19 mot vissa
grupper af arbetare, nämligen mot personalen vid statens och enskilda
järnvägar, statens samt kommunernas gas-, elektricitets-,
vattenlednings-och renhållningsverk samt fasta brandkår. Mot dessa afsågs
sträjkför-bud. Ty om de utan laga förfall afhållit sig från tjänstgöring,
hvari-genom åstadkoms * skada å person eller grof skada å egendom eller
hinder eller af brott i inrättningens eller verkets drift“, skulle de
dömas till afsättning och fängelse i högst 6 månader.
Regeringens förslag undgick icke kritik vid granskningen i högsta
domstolen. Särskildt hade justitierådet Silfverstolpe grafva anmärkningar
att framställa. Han påpekade, hurusom kap. 19 § 22 i kommitténs
affattning hvilade på särskilda bestämmelser rörande arbetsaftalet, som
nu ej medtagits, och han framhöll, att aftalsbrott, som endast berör
enskildas intressen, enligt hittills gällande rätt blott medföra civilrättslig
påföljd. Vidare anmärktes, att vållande till fara blott i vissa
undantagsfall är belagdt med straff, och att något behof icke syntes vara
för handen att införa straff för vållande i kap. 19 § 22. Slutligen
påvisades den inkonsekvens, som skulle uppstå, eftersom försök till
brott endast i speciella fall är belagdt med straff. Sålunda skulle den,
som utan att öfvergifva sitt arbete gör sig skyldig till uppsåtligt
förfarande, hvarigenom fara för lif, hälsa eller egendom uppstår, i
allmänhet gå fri från ansvar, medan den, som genom arbetets öfvergifvande
ouppsätligen åstadkommer en dylik fara, enligt det föreslagna lagrummet
skulle underkastas straff 1 Då den föreslagna ändringen skulle få
"karaktären af en undantagslagstiftning“ afstyrktes den af justitierådet
Silfverstolpe. Rörande ändringarna i kap. 25 hyste han inga betänkligheter,
utan ansåg fastmer, att bestämmelserna kunde omfatta ännu flera grupper
af personer, hvilkas arbetsnedläggelse skulle skada ett allmänt intresse.
Sedan den kungl. propositionen blifvit närmare känd, uppstod en
liflig agitation emot förslaget. Protestmöten anordnades landet rundt,
och det var isynnerhet det föreslagna sträjkförbudet i kap. 25, som
vände sig mot arbetargrupper, hvilka i allmänhet förut ej kunde deltaga i
storsträjk utan att drabbas af allvarliga följder, hvilket väckte missnöjet.
Särskildt kände sig järnvägsmännen kränkta, så mycket mer som denna
kår ju alltid utmärkt sig för ett exemplariskt förhållande. Med fog
framhölls, att lagförslaget var partiskt mot arbetame, alldenstund
arbets-gifvarnes allmänfarliga aftalsbrott genom lockout icke drabbades af
någon straffpåföljd. Orättvist vore det också att gifva de i kap. 25
§15 åsyftade arbetarkategorierna tjänstemäns skyldigheter utan att gifva
dem några motsvarande rättigheter. Man borde genom lön, pension
o. d. hålla dem skadelösa för det våldsamma ingreppet i deras frihet.
Det betonades också, att tidpunkten var olämpligt vald för en
lagstiftning som den ifrågavarande, då rösträttsfrågan ännu icke vunnit någon
lösning, då arbetarnes fackliga och politiska organisationer helt nyligen
“skrinlagt“ storsträjken, och då den yttre politiska situationen gjorde
inbördes strider särskildt betänkliga. Att förslaget framlagts inför
riksdagen alltför sent för att möjliggöra en grundligare pröfning framhölls
också såsom beklagligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
