Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sträjklagförslaget och
renhållnings-sträjken i Stockholm.
Några synpunkter.
Redaktionen har i flera afseenden en annan uppfattning än den som
företrädes af förf. till nedanstående uppsats. Särskildt anse vi upprättandet af en
kommunal värnpliktskår olämpligt, då densamma praktiskt taget torde bli
ineffektiv, antagligen orsaka ytterligare misstroende emellan samhällsklasserna samt
äfven leda till att arbetames ansvarskänsla inför samhället minskas. Men då
det synes oss som om första vilkoret för en lösning af de afhandlade viktiga
och aktuella frågorna är en allsidig och lidelsefri belysning från olika synpunkter
ha vi med nöje infört uppsatsen, samtidigt som vi uppmana till inlägg i frågan från
andra håll och förklara oss beredda att i mån af utrymme lämna plats för dessa inlägg.
Lagförslaget vid 1905 års riksdag i förening med sträjken inom
tio dagar efter dess fall ha med ett slag riktat det allmänna intresset
till frågan om samhällets rätt till mothugg vid sträjker i yrken som utgöra
grundvalen för den allmänna ordningen. Det må då kanske vara en
iakttagare tillåtet att försöka — i den utsträckning det begränsade
utrymmet tillåter — klargöra de ofta rätt förvirrade begreppen i dessa delar.
Såvidt jag förstår utgöra samhällets skyddsmedel vid (observera ej
mot) sträjker i dylika fall hufvudsakligen två: straffrättsligt ansvar för
de sträjkande eller frivilligt ingripande för att begränsa sträjkens verk*
ningar. Med bägge låter det förena sig att sätta arbetarna i dessa
yrken i en säkrare ställning än arbetarklassen i allmänhet intar.
Många invända förmodligen genast att det dock finns ett tredje
och ojämförligt bättre medel: obligatorisk skiljedom. Jag tviflar
emellertid på att någon nationalekonom af facket skall erkänna detta
som ett universalmedel. Saken är den att stridande parter mycket väl
kunna tvingas att böja sig för tredje mans utslag då det gäller
tolkningen af ett redan bestående aftal; man har då en föreskrift att döma
efter — det bestående aftalet — och utslaget kan ges med iakttagande
af juridikens eller rättsmedvetandets vanliga regler. Men att tvinga
parter att underkasta sig skiljedom då det gäller ingående af ett nytt
arbetsaftal låter sig knappast göra. Antingen förutsätter detta att man
på lagens väg föreskrifver regler för höjden af löner och alla andra
arbetsvillkor för alla arbetare — hvilket är en revolution som åtminstone
ej låter verkställa sig i en handvändning; eller också innebär det att
göra en utomstående (skiljedomaren) till fullständig envåldshärskare —
obunden af alla regler — öfver arbetsvillkoren, något som mycket få
skulle vilja eller kunna gå in på och ännu färre ställa sig till verklig
efterrättelse. Med detta skall ingalunda vara sagdt att skiljedomen är
onyttig — långt därifrån. Men något ofelbart medel att hindra sträjker
är den ej och kan den ej bli, icke ens i Australien.
Att återigen sträjker skulle undvikas, om arbetarna finge goda
arbetsvillkor kan väl ingen på allvar tro. Här som på så många
områden gäller det: den som hafver, honom skall varda gifvet. En
arbetare som har det bra känner — med full rätt — behofvet att få
det ännu bättre, medan den som är försänkt i elände ofta saknar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
