Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man alltså efter min mening konstatera att sträjklagförslaget är förfeladt
i själfva sin grund. Af hvad jag redan sagt framgår emellertid också
att det är alldeles för begränsadt i sitt verkningsområde. Det skulle
t. ex. ej ha kunnat ge någon hjälp vid renhållningssträjken — ty mig
veterligt förelåg där intet kontraktsbrott.
Allt för oss tillbaka till aftalet som den felaktiga grunden för hela
saken. Borttas återigen aftalet som grundval — förklaras arbetarna i
vissa yrken eller under vissa förhållanden helt enkelt tvungna att vid
fängelsestraff fortsätta med sitt arbete, så länge det kräfves för
samhällets bästa — ja, då äro vi tillbaka vid den senare romerska
kejsartidens tvångskorporationer, som för lifstid bundo sina medlemmar att
utföra de olika yrkena. Men den konsekvensen äro väl ej många villiga
att taga.
Och dock ligger i denna tanke en liten berättigad bottensats.
Professor Fahlbeck har helt nyligen trott sig kunna lösa arbetarfrågan
genom att ge alla arbetare fast anställning vid sina respektive fabriker
och därigenom återinföra den nödvändiga intressegemenskapen mellan
arbetsgifvare och arbetstagare. Så vidt jag kan se, innebär detta ett
allvarligt misskännande af näringslifvets enormt invecklade maskineri,
en brist på blick för dess rörlighet och nästan gränslösa
fluktuationer; men det har sin betydelse för vissa yrken, nämligen för sådana
som utgöra så att säga skelettet i den ekonomiska samhällskroppen:
kommunikationsyrken och arbeten för den allmänna ordningen,
hälso-och sjukvården. Dessa yrkens utöfvare böra så vidt möjligt lösgöras
från förbindelsen med den stora, rörliga arbetarmassan och förvandlas
till ämbetsmän med fast anställning, årslön, pension och
ämbets-mannaansvar. Under sådana förhållanden kan man i allmänhet med
rätta fordra fackföreningarnas och sträjkernas upphörande i dessa
sysselsättningar. Till vissa delar synes detta ha skett vid statens järnvägar;
men det bör, efter hvad jag kan förstå, äga rum i långt större
utsträckning. Skall en sträjklag anses som ett oumbärligt inventarium,
måste dess tillämplighet — såsom från ett håll framkastats — begränsas
till sådana stats- och kommunalinstitutioner, där arbetarna verkligen äro och
ej blott genom lagen döpas till ämbetsmän och som antagit vissa
före-skrifna minimivillkor. Att arbetarna, d. v. s. arbetarrörelsens män, ej
under några förhållanden komma att se denna utveckling med blida
ögon, är ju gifvet (och har äfven visat sig i Italien), eftersom det
beröfvar dem stora bataljoner af deras armé; men detta bör väl ej
afhålla någon från att gripa till den bästa lösningen.
Emellertid är det en chimär att tro att en sådan ordning — med
eller utan sträjklag — skulle vara ett ofelbart medel mot sträjk. Nej,
det är ej ens säkert att detta vore önskligt, ty de en gång föreskrifna
arbetsvillkoren kunde med tiden bli alltför oförmånliga och ej låta
ändra sig på fredlig väg. Och någon garanti för att sträjken ej
till-gripes äfven i alldeles oberättigade fall finns under inga förhållanden.
Då måste samhället i alla fall ha ett medel till försvar.
Men måste samhället verkligen det? Den frågan borde kanske
ha besvarats från början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
