Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassens beundransvärda och i mycket nyttiga solidaritet måste absolut
gifva vika för samhällets och statens intressen. Sträjkmoralen kan
aldrig få bli samhällets högsta lag.
Men arbetarklassens solidaritetskänsla är ett faktum och, som sagdt,
ett delvis mycket glädjande faktum. Det synes mig vara ett tecken till
beklaglig svaghet, om man höjer händerna till himmelen i veklagan
öfver arbetarnas makt, och af fruktan för den griper till alla möjliga
och omöjliga lagstiftningsåtgärder. Det är ej sättet. I stället skall
man försöka att hos alla medborgare väcka känslan af plikt emot
samhället, skyldigheten att träda in och med frivilligt arbete fylla den
samhällsfarliga lucka, som yrkesarbetarna — kanske från sin egen
synpunkt med rätta — öppnat. Att* gripa till sträjkförbud är, som jag
förut sökt antyda, ofta af tvifvelaktigt berättigande och aldrig ett ofelbart
medel; och mig förefaller t. ex. en fackförening af hospitalsvaktare ej
alltför fruktansvärd. Men så snart hospitalsvaktarna eller sjukskötarna
sträjka, böra naturligtvis ett erforderligt antal medicine kandidater skickas
till platsen och tillsvidare utföra arbetet. Att i händelse af sträjk från
brandkårens eller polisens sida hvarje medborgare är skyldig att träda in,
borde väl ingen förbise. Det är en gammalgermansk rättsprincip, som
i verkligheten ligger på botten äfven af våra moderna samhällen, att
rättsordningens upprätthållande i princip åligger alle män, ehuru delegerad
åt vissa yrkesmän. I England — som dock är arbetsfördelningens
klassiska land — kvarstår denna princip både inför lagen och i allmänna
medvetandet; en person kan där dömas för att han ej hjälpt polisen att
gripa en förbrytare, och där har också i kritiska tider förekommit, att
massor af fredliga medborgare låtit enrollera sig som “special constables“.
Men i vårt goda land är förhållandet sorgligt att säga helt
annorlunda. Där slår man sig till ro med att det är “polisens sak“, om en
förbrytare undkommer eller en kvinna blir förfördelad på gatan, och
tänker aldrig på att ingripa; hvad som egentligen upprört mig i det
beryktade “fallet Kjönsberg“ är att många män och kvinnor bevittnade
den behandling personen i fråga var föremål för, utan att röra ett finger.
Hvar och en som handlar så är efter min mening en passiv
medbrotts-ling i dådet.
Här behöfs en grundlig moralisk uppryckning, ett medvetande om
värnplikten mot samhället, en förmåga att underordna sina enskilda
bekvämligheter ej blott — som arbetarna — under klassens bästa, utan
äfven under samhällets.
Och det är att märka, att ett ingripande af det slag som skedde
under renhållningssträjken ej var sträjkbryteri i den mening att det
gjorde sträjken ineffektiv. Det frivilliga arbetet skiljer sig nämligen
äfven i sina verkningar från det vanliga sträjkbrytararbetet. Då vanliga
sträjkbrytare antagas, komma de för att ersätta de föregående arbetarna;
ju längre sträjken varar, dess lättare kan arbctsgifvaren reda sig utan
de sträjkande, och efter sträjkens biläggande har han svårt att göra sig
af med dem, som –på hur usla motiv som hälst — hjälpt honom i
farans stund. Men här är förhållandet alldeles motsatt, ty då en tid
gått, kunna de frivilliga arbetarna, som ha andra sysselsättningar, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
