Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre mån förmåga att till sin förmån inverka på sina lönevillkor,
så kan det ju ock kallas att han skaffar sig “skydd på arbetsgifvarens
bekostnad“. Ty med ett sådant betraktelsesätt, som behärskar en god
del af de svenska arbetsgifvame, förstår man att de anse att den
medbestämmanderätt öfver arbetsaftalet som sammanslutningen kan ge
arbetarne, är ett inkräktande på arbetsgifvarens rättigheter, han vill
hälst bestämma lönen ensam, och då han ej får det, då arbetaren
skyddar sig mot de vådor som däraf hotar honom — och icke allenast
honom utan samhället och industrien som vi ofvan antydt — ja, så
menar man att detta är galet — “det sker på arbetsgifvarens
bekostnad.“ Men när arbetaren får arbeta tungt i 10 å 12 timmar per dag
ja, t. o. m. än längre för en lön som ej räcker till för att ens
nödtorftigt försörja honom och familjen — fastän hans arbete frambringar ett
mångdubbelt värde, — då talas ej om att den vinst kapitalet då skördar
sker på arbetarens bekostnad.
Hvad förf. menar med den jämförelse han gör mellan frågorna
angående arbetslöner och arbetsvillkor samt frågorna om sjukvård och
fattigvård är äfven svårt att förstå, då någon jämförelse dem emellan
ej synes mig kunna ske. Och han protesterar i det sammanhanget
att socialpolitiska skäl “sättas i främsta rummet“. De lära* väl ändå
icke få uteslutas och den stora betydelse just det betraktelsesättet har
för att rätt förstå hvad som rör sig i vår tid lär förf. därmed icke få
bort. Det är blott att beklaga att hos arbetsgifvame just fattas en
socialpolitisk blick på dessa frågor, dessa skulle då, i samhällets intresse
som i industriens, af dem behandlas på ett annat sätt än nu sker.
Hvem har fordrat att en arbetsglfvare skall frånsäga sig rätten att
ha hvilka arbetare i sin tjänst som han vill? Detta tal har
ursprungligen kommit ifrån det ju ganska kända förhållandet att arbetsgifvame
vid antagandet och afskedandet af arbetarne icke alltid låta duglighet
och skicklighet i arbetet vara det bestämmande, utan kan låta helt andra
saker, såsom då arbetare afskedats för att de tillhört fackföreningen,
vara det afgörande och hvaremot fackföreriingarne naturligtvis måst
reagera. Det är obestridligen arbetsgifvarens rätt att söka få den
för arbetet lämpligaste, och följer han endast den principen, så tror
jag att ingen skall förmena honom den rätten. Fackföreningen skall
fordra att arbetsgifvaren icke betalar någon under den och den lönen
och de och de betingelserna, men gör han det, må han för denna lön
skaffa sig den bästa arbetskraft, som står att få. Ett undantag finns,
det är om arbetsgifvaren vill tvinga den hederliga arbetaren att arbeta
samman med sträjkbrytare, men i regeln äro sträjkbrytare dåliga som
yrkesmän och arbetare och praktiskt stör det därför ej den ofvan angifna
regeln. Arbetsgifvarnes intagande af arbetare, i all synnerhet deras
sätt att rekrytera yrkena och industrien samt deras stora försumlighet
att söka gifva de unga arbetarne ordentlig yrkesutbildning vore åtskilligt
att säga om, men blefve här för vidlyftigt ingå på. I förbigående må
dock erinras om huru arbetsgifvame jämra sig öfver bristen på duglig
arbetskraft, men att de stå skäligen svarslösa då man frågar hvad de
gjort för att afhjälpa en sådan brist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
