Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pa ett monument öfver sin vän Emile Zola — ett verk hvars
ofullbordan är att beklaga, emedan under en annans hand det aldrig skall kunna
ernå den värdighet och djupa idéinnebörd, som ensamt Meuniers med
den store prosadiktarens så besläktade ande skulle kunnat skänka
detsamma.
Sällan har ett lif varit sä helt i samklang med ett rent och
ädelt konstnärsideal som Constantin Meuniers. Har man haft tillfälle
att besöka den utställning af
Meuniers samlade arbeten, som
sedan ett par månader pågår i
Brtissel, tvekar man ej längre att
tillerkänna honom en vägande
betydelse i tidens sociala kamp.
När man går bland detta svarta
bronsfolk, kraftigt och tryggt
till hållningen, med säkra
rytmiska gester och tåliga, slutna
drag, känner man livad kanske
mången erfar för första gången,
vördnad blandad med fruktan
inför det arbetes helighet, som
bygger och uppbär världen.
Men Meuniers verk skulle ej
äga denna imponerande prägel
om han ej däri nedlagt hela
sin själs brinnande intensitet,
om ej hos honom konstnären
och människan-sanningssökaren
varit ett.
Hvad Meuniers yttre
uppträdande angår kan här anföras
några rader af en norsk
konstkritiker. “En dag på Parisersalongen befann jag mig plötsligt ansikte
mot ansikte med den ryktbare belgaren. Omgifven af artister och
kritiker och föremål för den eleganta publikens nyfikenhet, stod den
gamle konstnären midt i salen, tafatt som ett förläget barn. Det var
en liten undersätsig man, lutande och med ena axeln högre än den
andra. Enkelt klädd och med ett väldigt gråsprängdt skägg kunde
han tagits för en hederlig smed iförd söndagskostym. Ansiktet var
öppet med kraftiga djärft skurna drag, tärda af sjukdom. Så kom
ett leende, barnets goda och förvånade leende ... Och i ett ögonblick
utslätades de fåror, som ett långt lif af arbete, obemärkthet och
fattigdom ristat och gaf plats åt ett obeskrifligt uttryck af barnslig och
tacksam glädje — —
Att Meuniers konst ej blifvit i verklig mening populär ens i hans
hemland, trots att flera af hans statyer pryda torg och parker i Briissel,
Antwerpen m. fl. städer, beror väl på att den stora hopen ej vill låta
sig imponera, och arbetarne själfva förstå ej ännu den vidtgäende idé,
Constantin Meunier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
