Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutas mellan enskilda individer af respektive kollektiva kontrahenter i
tariffaftalet. Sådana separataftal äro nödvändiga, enär det kollektiva
af-talet ej förpliktigar någon bestämd arbetare att fullgöra vissa
prestationer, om det än afgör under hvilka förutsättningar de förra må komma
till stånd. I vissa frågor lämnar ock tariffaftalet spelrum åt de enskilda
kontrakten, hvilkas upprättande alltså äfven ur den synpunkten är nöd*
vändigt.
Den första betingelsen för kollektivaftalets användande är tydligen
sammanslutning bland kontrahenterna inbördes. Dock kan man äfven
tala om ensidigt kollektiva aftal i den bemärkelsen, att ifrågavarande
kontrakt ingåtts mellan en enda arbetsgifvare och arbetarassociationen.
Båda dessa former af aftal, således om en flerhet existerar å ömse sidor
eller endast på arbetames, komma i det följande att betecknas såsom
kollektiva.
Det kollektiva aftalets utveckling har gått hand i hand med
fackföreningsrörelsens, åtminstone gäller detta flertalet länder. Så länge
yrkesföreningar bland arbetare voro sällsynta och i saknad af inre styrka,
förblef tariffaftalet bristfälligt och ledde till jämförelsevis obetydliga
resultat. Då exempelvis arbetare vid en enstaka verkstad sammanslöto
sig och skickade en deputation till arbetsgifvaren med uppgift att
förhandla med honom om förbättrade villkor, såg sig denne visserligen
ställd inför en kollektiv-vilja och föranleddes måhända däraf att gå med
på en kompromiss, men alltför stora anspråk, d. v. s. efter hans
mening alltför stora, kunde han utan vidare afböja under hänvisning till
förhållandena vid öfriga fabriker inom branchen. Arbetsgifvaren var i
själfva verket ofta tvungen att afslå arbetames fordringar, äfven om de
ej syntes honom öfverdrifna, enär han eljes löpte risken att få sina varor
underbjudna af konkurrenter med billigare arbetskraft.
I England, där utvecklingen tydligast kan skönjas, finner man
dessa »verkstadsklubbar» snart aflösta af föreningar, omfattande alla
arbetare som tillhörde visst yrke inom en stad eller ett distrikt. Dessa
öfverenskommo med företagarne inom samma område om vissa regler
rörande arbetsförhållandet, som skulle vara bindande för arbetare såväl
som arbetsgifvare. Sådana kollektivaftal innehöllo bestämmelser om
arbetstid, minimilöner, betalning för öfvertidsarbete, antal lärlingar i
förhållande till arbetare, viss uppsägningsfrist för aftalet samt bötes- och
straffbestämmelser af olika slag vid försummelser från arbetames sida.
För vidare utveckling af det kollektiva aftalet fordras emellertid, att de
lokala föreningarna sammansluta sig till hela nationen omfattande
förbund, som genom sina funktionärer omhänderta förhandlingarna om
tariffaftal. Fördelen af det sista steget är påtaglig. Därigenom att alla
måste köpa sin arbetskraft till samma pris och under samma villkor,
tvingas konkurrensen in på andra banor än arbetsmarknaden, på banor
där den kan vara till verkligt gagn för samhället såväl som för de
enskilda arbetsgifvame.
Då de lokala yrkesföreningarna utvidgats till att omfatta en hel
industri, skötas i regel förhandlingarna med arbetsgifvame af någon
af-lönad funktionär eller ock af ständiga utskott. Dessa kunna, oberoende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
