Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konkreta bestämmelsernas innehåll. Härvidlag förekomma naturligtvis
likväl stora olikheter i skilda länders lagstiftning.
Hvad beträffar lönens belopp kan lagstiftningen näppeligen med
framgång där ingripa och några sträfvanden, att fastställa lönetaxor,
såsom under medeltiden och merkantilsystemets tid skedde, ha heller inte
försports. Det enda lagliga reglerande af arbetslönerna, som under
senare tid förekommit, består i föreskrifter om minimilöner, utfärdade af
några australiska kolonier.
Ej heller lönens form har gjorts till föremål för lagstiftning, helt
naturligt för öfrigt, hvaremot några länder förbjuda dess utbetalande in
natura, detta i afsikt att förhindra det s. k. trucksystemets utbredning.
Några andra bestämmelser angående lönen än de här nämnda
förekomma ej.
Däremot har arbetstiden på åtskilliga håll undandragits parternas
eget afgörande på aftalets väg. Så är maximalarbetsdag införd i Schweiz,
några amerikanska stater och äfven Österrike. Detsamma gäller delvis
Frankrike och några australiska stater. I Tyskland har förbundsrådet
befogenhet att för särskilda yrken fastställa maximalarbetsdag.
Kvinnors och minderårigas arbete regleras nästan öfverallt af
lagstiftningen, likaså vissa hygieniska förhållanden i fabrikerna.
Söndagsarbete är mångenstädes förbjudet eller åtminstone i någon mån
begrän-sadt, och nattarbete förbjudes med vissa undantag i en europeisk stat
(Schweiz).
Äfven de punkter i kollektivaftalen, som beröra arbetames
förhållande utom tjänsten, äro ofta föremål för lagstadganden. Detta gäller
framför allt arbetarnes försäkring, som i allmänhet, mer eller mindre
detaljeradt, på förhand reglerats genom lagstiftningen, vare sig denna
nöjer sig med understödjande af den frivilliga försäkringen och för det
ändamålet meddelar vissa föreskrifter, eller den påbjuder obligatorisk
försäkring.
Att staten stundom utfärdar positiva bestämmelser om arbetarnes
organisationsrätt ha vi i det föregående sett exempel på, och i sådant
fall är ju den punkten i kollektivaftalet öfverflödig. Men äfven där
detta ej är händelsen, såsom i Sverige, står väl den frågan öppen, om
aftalsbestämmelser härutinnan strängt juridiskt sedt påfordras. I detta
sammanhang äro de A. Hedins uttalanden (Tal och Skrifter s. 513)
förtjänta af uppmärksamhet, däri han framhåller att i Sverige
kontrakts-bestämmelser genom hvilka t. ex. någon ålägges att förbli vid eller
Öfvergå till viss religion, att ej utöfva sin rösträtt, att icke begagna
sig af sin lagliga församlingsrätt, att icke ingå i en loflig förening, ej äro
för någon förpliktande, eftersom sådana rättigheter äro undandragna den
enskildes disposition på aftalets väg.
Äfven finnes stundom af lagen föreskrifven skiljedomstol och
för-likningsnämnd. I Tyska riket kunna de domstolar som handlägga mål
rörande arbetsförhållanden, de s. k. Gewerbegerichte, fungera såsom
för-likningsnämnder, hvarvid då vissa regler äro föreskrifna. Liknande
bestämmelser förekomma i flertalet stater. Mer sällsynta äro obligatoriska
skiljedomstolar, som införts endast i Nya Zeeland och Victoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
