Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreningar. Och erfarenheten har gifvit vid handen, att dylika tvister
mellan socialistiska och icke socialistiska arbetare ofta leda till öppna
konflikter med ty åtföljande arbetsnedläggelser. Om förlikningsmannen
vid sådana föreningsrättstvister skulle inskrida först då, när de socialistiska
arbetarna hos arbetsgifvaren framställde fordran på de icke socialistiska
arbetarnes afskedande vid äfventyr af arbetsnedläggelse, komme helt
säkert hans ingripande i de flesta fall att blifva resultatlöst. De
socialistiska arbetarne ha då redan måhända å en hel del verkstadslags
-eller klubb- och fackföreningsmöten fattat beslut om sin taktik, och
det är gifvetvis mycket svårare för förlikningsmannen, att vid detta
stadium af tvisten kunna uträtta något till stridens biläggande, än om
han tidigare ingripit. Ett inskridande från förlikningsmannens sida bör
gifvetvis äga rum vid det stadium af tvisten, dd densammas
utveckling till öppen konflikt bäst och säkrast kan förebyggas. Ju längre
tvisten mellan arbetargrupperna får fortgå, desto svårare blir det för
förlikningsmannen att hindra öppen konflikt eller med andra ord att
“förekomma störande afbrott i arbetet“, som ju dock enligt § 2 skall
vara hans åliggande. Den saken kan ju näppeligen af någon bestridas.
Vidare har framhållits såsom skäl för att förlikningsmannen ej
skulle ingripa vid tvister mellan olika arbetargrupper, att “samhället“
eller “det allmänna“ icke skulle ha någon “skada eller förlust“ af
dessa tvister. Detta är dock ett besynnerligt resonemang. Om
“samhället“ tager skada af en tvist mellan arbetsgifvare och arbetare hvilken
tvist leder till arbetsnedläggelse, så tager gifvetvis “samhället“
äfvenledes skada af en tvist mellan olika arbetaregrupper, som också leder
till arbetsnedläggelse. Verkan är i båda fallen densamma oafsedt
arbetsnedläggelsens orsak.
Slutligen har man anmärkt, att, om det skall lagstadgas om tvister
mellan olika arbetaregrupper så bör ock, till paritetsprincipens
häf-dande, lagen äfvenledes omfatta tvister mellan olika grupper af
arbetsgifvare.
Häremot är ju icke häller något att invända, ehuruväl sådana
tvister mellan grupper af arbetsgifvare, som leda till konflikter mellan
arbetsgifvare och arbetare, säkerligen förekomma ytterst sällan.
Till sist må inläggas en bestämd gensaga mot det påståendet,
att yrkandet på, att den blifvande lagen skulle beröra äfven tvister
mellan olika arbetaregrupper, vore ett “högerpåhitt“ för att bringa hela
lagförslaget på fall. Detta är emellertid så långt ifrån förhållandet, att
tvärtom just detta tillägg till § 1 om tvister mellan olika arbetargrupper
utan tvifvel skulle i hög grad bidraga till, att förslaget verkligen blefve
af riksdagen antaget. Utan detta tillägg åter finnes föga utsikt till att
förslaget skall blifva upphöjdt till lag.
Det vore därför önskligt om de ledamöter af riksdagens båda
kamrar, som verkligen önska att en lag på det ifrågavarande området
må komma till stånd, ville medverka till, att den formulering af § 1
som framställts af hr R. Johansson från Jönköping i den af honom
afgifna motionen, måtte blifva af riksdagen godkänd.
Axel Ceder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
