Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit af föga mystisk art. Den historiska liberalismen har reagerat
häremot och därvid — starkt understödd af den kristna läran om
människovärdet — ägnadt den personliga friheten en dyrkan, som i alla
händelser haft mera af idealitet i sig än den historiska konservatismen.
Liberalismens fel har knappast varit, att den öfverdrifvit friheten, men
snarare, att fri hetsbegreppet efter hand blef förflackat och sterilt. Mest
syntes detta på det ekonomiska området, där de liberala
non-interventions-och laiser-aller-principerna visade sig utgöra källan till den största
faktiska ofrihet för massor af människor. På denna erfarenhets mark
uppväxte socialismen och arbetarnes organisationer, fackliga och politiska.
Det faktiska inflytande, som denna rörelse utöfvat på hela samhället
redan genom sitt framträdande och genom att väcka föreställningar eller
aningar om sina verkliga förutsättningar, är nog i denna stund ännu
föga kändt eller erkändt men visar sig sedan åratal tillbaka ej blott i
förskjutningar af synpunkterna inom alla partier utan påtagligt i en massa
offentliga åtgärder, t ex. begränsningar i den formella aftalsfriheten
genom arbetareskyddslagstiftning o. s. v. Det innehållsrikare
frihets-begrepp, som häri afspeglar sig, liksom det allt starkare krafvet på en
annan likhet inför lagen än den, som formalistiskt skär alla öfver en kam
och blundar för lifvets relativitet, har det i främsta rummet varit de
moderna liberala partierna förbehållet att drifva fram, sedan de efter hand
tillgodogjort sig ett socialt idéinnehåll. Härvid ha visserligen
mångenstädes äfven konservativa riktningar medverkat, men dock öfvervägande
i andra hand, medan å andra sidan socialdemokratien, som gifvit
själfva impulsen, i allmänhet saknat motsvarande politiskt inflytande och
därjämte ofta ställt sig likgiltig eller rent af fiendtlig mot ett steg för
steg fortskridande reformarbete.
Det måste visa sig för en uppmärksam och lättvis iakttagare, att det
företrädesvis är hos de liberala partierna i samtiden, som man finner
det fullödiga samhällsbegrepp, hvilket förf. blott tillskrifver
konservatismen, eller uppfattningen af samhällets väsen såsom organiserad frihet.
Den faktiska konservatismen bär däremot öfvervägande ännu samma
prägel af kamp för privilegierade privat- eller klassintressens bestånd
och suggestiva identifiering med samhällets egna; eller ock, då detta
som oftast ju ej är medvetet, kan riktningen bäst karaktäriseras med
de ord förf. använder om “gammalkonservatismen“ (som han blott i
förbigående på ett enda ställe omnämner och eljest lämnar ur
räkningen), nämligen att för denna riktning är det bestående faktum såsom
sådant normgifvande, och att den icke uppgifver någon politisk position
utan att tvingas därtill. Den "nykonservatism“, som förf. skildrar, är
däremot i verkligheten föga känd under detta namn, men synes låna
sina väsentliga kännetecken från den modärna liberalismen. Dock, om den
brist på intresse för det sociala problemet, som förf. affischerar, också
skulle vara karaktäristisk för nykonservatismen, så måste man erkänna,
att det finnes något, som skär en djup skilnad mellan de båda
rikt-ningarne. Förf. hånar “vår tids sociologer“ under föregifvande, att de
ödsla “medlidandets tårar“ på fantomer, enär den s. k. sociala nöden
i våra dagar företrädesvis är en konstruktion af de moderna njutnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
