Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
njuta frukten af kapital nedlagdt på förbättringar under arrendeaftal
än dä full äganderätt användes.
Frågan om full äganderätt eller ej måste äfven, och det kanske
är det allra viktigaste, ses från kreditens synpunkt. Den
obegränsade skuldsättningsmöjligheten är ytterst betänklig icke blott för det
allmänna utan äfven för jordägaren själf. Den kan, och det har
erfarenheten visat, medföra att man hellre tillgriper den
lättillgängliga lånevägen vid tillfälliga svårigheter än man genom sträfsamt
arbete söker spara en slant för oväntade behof. 1 Preussen har
man äfven detta år genom föreskrifter om frivillig skuldgräns och
upprättandet af en hypoteksinrättning för att underlätta dess
införande velat söka råda bot härför.
Det må vara sannt att den fulla äganderätten ur
produktionssynpunkt är bättre än det nu brukliga gamla systemet för
utarren-dering. Det är väl detta, som i hufvudsak motiverat den
ursprungliga benägenheten för äganderätt, men det torde vara frågan, om
man icke så småningom skall finna äfven hos oss en arrendeform,
som gifver lika goda resultat af jordens bearbetande, som full
äganderätt. Åtminstone bör man upphöra med att ställa dessa båda
mot hvarandra, som ett obevekligt antingen-eller. Många
mellanformer finnas redan och fler kunna tänkas.
Förutsatt att inan verkligen antager den fulla äganderätten vara
den bästa, är därmed emellertid långt ifrån sagdt, att när staten af
sociala och ekonomiska skäl vill fostra en småbrukarkår i landet,
den då skall frånhända sig sina egna domäner eller lämna billiga
lan åt blifvande fria jordägare. Man kan ej nog betona, att det är
af största vikt, att denna fråga klargöres. Den godtrogna
laisser-faireprincip, som hittills följts, har varit korttänkt och man har på
det mest ytliga sätt sammanblandat, hvad som är statens,
samfundets intresse, och den enskildes omedelbara fördel. Hvarken när
inan försäljer kronoegendom, eller lånar ut, skaffar inan sig någon
garanti för, att de uppoffringar, som häraf uppstå, skola gagna
kommande släkten och icke blott lefvande generation. Man har
icke gjort något för att vinna säkerhet att fastigheterna för
framtiden skola förblifva småbruk och skötas väl.
Man har all anledning fråga om ett så ansvarslöst förfarande
är förenligt med sund jordpolitik. Det är möjligt, att det just är
fruktan att behöfva rubba något pä den privata äganderätten, som
gjort att man blundat. Statsåtgärders vidtagande måste dock
motiveras af mer än ett fyllande af stundens behof, de skola vara
ägnade att gagna genom flera släktled.
Ar det i alla händelser möjligt att, fastän man icke vidtagit
något därför, denna statsintressets fordran på kontinuitet vinnes
under full äganderätt. Näppeligen. Längre än till förmodanden
kan man åtminstone icke komma. Man antager, att har man väl
skapat ett småbruk i första led, så äger detta en sådan. fasthet i
sig själf, att det generationer framåt uppammar pä sig en
små-brukarstam och dock har man genom ökad möjlighet till skuldsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
