Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, afsöndring och ägostyckning gjort allt för att bryta styrkan
i dess konstruktion. Det är väl knappast stor sannolikhet för, att
ett egnahemsbruk bibehålies i flera släktled. Dess storlek är ju
så afpassad, att en familj i regel blott med användande af
arbets-tillgång i närheten kan draga sig fram. Men när barnen vuxit
upp och familjefadern aflider, hur kan man då begära, att en af
arfvingarna skall vilja behålla gården och dela vinsten af densamma
med syskonen, utan att hans förvärfsmöjligheter i öfrigt blifva
väsentligt ökade. Vore gården större, eller hade man af statsintresse
tillfogat bestämmelser, som betryggade en af arfvingamas
ekonomiska existens som brukare, då hade det varit något annat. Nu
torde man i allmänhet komma att sälja det egna hemmet, i all
synnerhet som detta betingar ett ganska godt pris. Hvad man
således går miste om är förverkligandet af det ur statsynpunkt så
ytterst viktiga önskemålet, att fastigheten skall bibehållas från far
till son och sonson. Det är denna öfverföring som af sociala skäl
år så eftersträfvansvärd, i det att den gifver den mest betryggande
säkerhet för fortvarigheten af en småbrukande befolkning, som kan
gifva nationen sin säregna motståndskraftiga och sega struktur.
Äfven ekonomisk hänsyn gör den önskvärd, i det man har
anledning förutsätta mindre benägenhet att utsuga jorden, när den skall
gå till ens egna efterkommande.
Under alla förhållanden anser man emellertid, att gården i regel
kommer att säljas till annan småbrukare och att således ett
småbruk ändå alltid kvarstår. Erfarenheten har ännu icke hos oss
gifvit någon ledning för omdömet, men redan nu börjar man i
Danmark på allvar befara att så icke blir förhållandet. Och det är
troligt att man blir sannspådd. Flera orsaker samverka härtill. De
fördelaktiga statslånen äro ju afsedda att locka till köp af
egnahem och komma därför att i första hand stegra efterfrågan på
lämplig jord. Däraf orsakas en jordprisstegring, som redan nu gör sig
gällande. Det blir mer vinstgifvande att vid egendomars
försäljning stycka dem till egna hem, emedan smålotter betalas bäst.
Fördelen med statslånet blir pa så sätt ganska illusorisk, i det att den
får delas mellan säljaren och den blifvande egnahemsinnehafvaren.
Men köparen n:o 2 får erlägga hela det dyra priset utan att i
nämnvärd mån kunna påräkna det bistand statslånet gaf den förste.
Man kommer då tillbaka till samma belägenhet som innan
statslånet beviljades och har blott vunnit att — jordpriset vuxit. Den,
som kommer att köpa det salubjudna hemmet, torde väl därför bli
en person, som har särskild fördel däraf, eller besitter bättre
ekonomisk möjlighet än en vanlig arbetare; alltså nära liggande
småbruks- eller herrgårdsägare och därmed är detta småbruks saga all.
Man kommer genom denna undersökning till det resultat, att blott
den närmaste generationen får patagligt gagn af den nuvarande
egnahentslåneverksamheten. Men är detta förenligt med en framsynt
jordpolitik ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
