Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifne» och skyddsföreningar i hvarje län att tillgå i detta afseende.
Att skaffa platser däremot är vida svårare. Här i Stockholm finnas
tvänne arbetshem, Stadsmissionens på Kungsholmen och Hemmet
för elända å Södermalm, men de ha visat sig vara otillräckliga.
Särskildt under vintertiden äro de öfverfulla. Utan tvifvel borde
flera dylika anstalter inrättas. Men att anlita såväl arbetshem som
asyler är dock att betrakta som en nödfallsutväg, ty de frigifne böra
så litet som möjligt sammanföras på ett ställe. Där kunna mindre
fördärfvade blifva försämrade genom inflytande af svåra förbrytare,
och dessutom är det nåstan omöjligt att inrätta dessa asyler så,
att de ej få prågel af ett slags fängelser. I vårt land ha minst
två försök gjorts att inrätta asyler för frigifne, men fullkomligt
misslyckats. I Tyskland var frågan om dylikas upprättande en
gång föremål för behandling i Föreningen för straffångars
förbättrande, men man afetod af ofvannämnda skäl ifrån företaget.
Däremot skulle skyddshem för ett mindre antal (12—15) under
ledning af t. ex. en diakon och belägna å landsbygden kunna blifva
till stort gagn. Sådana hem borde dock endast betraktas såsom
upptagnings- och pröfvoanstalter, tills något bättre kunde anskaffas.
Det bästa är nämligen att kunna plantera ut de frigifne, en här,
en där, i goda privata hem på landet. Därför bör verksamheten
för frigifna fångar i de stora städerna om möjligt anknyta sig till
någon platsanskaffningsbyrå. I Stockholm har sedan 1 april 1906
ett sådant samarbete pågått med föreståndaren för
nykterhetsvän-nemas platsbyrå (Klara Kyrkogata 15). Där ha de två
fängelse-predikanterna på Långholmen hvar sin månad mottagningar föc
frigifna tre gånger i veckan (måndag, onsdag och fredag kl. 5—6
e. m.). Många flera frigifna ha härigenom kunnat hjälpas till platser
än förr. Så vidt möjligt undvikes att gifva de sökande penningar,
och sträng kontroll måste föras med deras uppgifter, emedan försök
till bedrägeri ej så sällan förekommer.
Denna nödvändiga kontrollering jämte en mångfald andra
ärenden kräfver emellertid för att tillfredsställande kunna utföras per-,
sonliga hjälpkrafter i en utsträckning, som ännu icke står företaget
till buds. Framförallt uttalas önskemålet om en diakon, som hade
tillträde till fängelserna och där gjorde bekantskap med dem, som
snart skulle frigifvas. Han borde sedan möta dem vid utträdet
från fängelset samt följa och råda dem. Den frigifne mötes nämligen
ej sällan utanför fängelseporten af gamla kamrater, som vilja ha
med af de penningar han för med sig ut. Mången kan ej motstå
utan ger bort så mycket han äger för att få vara i fred. En ung
man kom sålunda en dag i utblottadt tillstånd till byrån. Han
hade fått omkring 30 kr. med sig ut från Kronohäktet. Efter
några dagar var allt slut. Han hade tagit in hos en bekant och
där träffat kamrater, som tvingade honom att bjuda. Han försökte
gömma undan något, men hans kläder undersöktes, och man släppte
honom icke, så länge han hade något kvar. — Förr, då alla
penningar, som förtjänts i fängelset, lämnades till den frigifne, rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
