Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om nu hvarken föreningen eller aktiebolaget kan åstadkomma
byggnaderna till billigare pris, så kan det väl antagas, att
föreningen afgår med segern, ehuruväl äfven då kan tänkas att en och
annan af obenägenhet för borgensansvarigheten föredrager
aktiebolaget. Men det ligger väl också nära till hands, att aktiebolaget
genom yrkesskicklighet och affärsvana kan åstadkomma t. ex. 10 %
besparing i byggnadskostnaden; bolaget bygger husen för 3,600 kr.
pr hus och säljer dem för 3,700 kronor. En besparing af 300
kronor pr hus betyder en årlig räntevinst för egnahemshafvaren af 15
å 18 kronor. Att på det sättet få sin skuld och sin ränteutgift
minskad och därjämte undgå borgensansvarigheten torde synas
mången tilltalande, äfven om han vet, att bolaget å sin sida
erhåller de mycket förkättrade 8 procenten, d. v. s. 3 procent utöfver
nu vanlig bankränta, hvilket öfverskott motsvarar 12 kr. om året
för hvarje hus.
Härmed har jag kommit till frågan, om den utdelning, som ett
låneförmedlande aktiebolag bör tillåtas betinga sig. Om nödigt
kapital kan anskaffas, fastän utdelningen begränsas till 4, 5 eller 6
procent, kan naturligtvis från stadens sida icke vara något att
däremot erinra; men däremot skulle det efter min öfvertygelse vara
synnerligen oklokt, om staden genom en dylik begränsning
af-skräckte det erforderliga kapitalet från att intressera sig för
egnahems-arbetet. Om två aktiebolag konkurrera om egnahemsspekulantema,
så komma dessa icke att fråga efter hvilket bolag som nöjer sig
med den lägsta utdelningsprocenten, utan afgörande för dem blir
svaret på frågan: hvilketdera levererar det bästa och billigaste huset?
Mycket kan utan tvifvel den kungl. svenska afundsjukan uträtta,
men jag tror knappt, att man kommer att gå så långt, att man
afstår från egen fördel blott därför att äfven andra åtnjuta en
sådan. Äfven vid några föregående tillfällen, då stadsfullmäktige
såsom villkor för understöd åt allmännyttiga företag (t. ex.
nykter-hetsvärdshus) uppställt den fordran, att de skulle baseras mer eller
mindre på välgörenhet, har jag opponerat mig däremot. Och i nu
föreliggande fråga inser jag mycket väl, att, om stadsfullmäktige
skulle i hufvudsak acceptera kommitténs förslag, så blir vid dettas
omsättande i handling den allra svåraste uppgiften att organisera
mellanhänderna. Jag skulle därför lifligt beklaga, om man ytterligare
försvårade denna uppgift genom onödiga och onyttiga restriktioner.
Om man lyckas väcka och bibehålla arbetarens misstro mot de åtta
procenten, så händer ju äfven i värsta fall ej nagot värre, än att
det bolag, som betingat sig möjlighet till en så hög utdelning, icke
erhåller några kunder eller får sälja något hus eller förmedla något
egnahemslån.
Redan när kommittébetänkandet afgafs, kunde man med hög
grad af visshet befara, och det är nu höjdt öfver allt tvifvel, att en
räntefot å lån från egnahemslånefonden af fyra procent, såsom
kommittén förutsatt, skulle medföra afsevärd ränteförlust, om dessa
konjunkturer fortfara, när definitivt beslut skall fattas; och om staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
