Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som teoretiskt eller praktiskt börjar sysselsätta sig med
den senare frågan, finner huru viktig den är för att förstå
brottsligheten. Först här, på det sociala gebitet, varsnar man
brottslighetens förbindelser med andra lifsområden, dess växlingar, dess
karaktär och ymnigast flödande källsprång. Därmed har jag ej
velat frånkänna den enskilde lagöfverträdaren all skuld eller göra
honom till en blott samhällsmartyr. Man må döma om den fria
viljan huru som helst: förbrytaren har sin mer eller mindre dryga
skuld, men han har ej hela skulden. Individen och samhället skola
dela den. Detta gäller i de allra flesta fall. — Min uppsats kan
naturligtvis endast skissera några drag af brottslighetens sociala
orsaksgrupp.
■ Den erfarne fångvårdsmannen, professor Prins i Bryssel har
sagt: »Brottsligheten följer civilisationen steg för steg»1. Menar
han, att brottsligheten skulle utgöra en produkt af
kulturutvecklingen, så att civilisationen som sådan skulle alstra brott? I så fall
kunde svårligen någon mera förkrossande dom fällas öfver kulturen.
Den domen afser han dock ej att fälla. Men han menar, att
civilisationen under sin utveckling skapar förhållanden, som innebära
större frestelser till brott än under mindre utvecklade kulturstadier.
Brottsligheten är en kulturens biprodukt, vill han säga. De finnas,
som gå än längre. Professor von Liszt yttrar t. o. m.:
»brottsligheten är en social funktion». — Till belysning må ett och annat
framhållas. I det primitiva samhället äro lefnadsförhållandena af
enklaste slag. De enskildas intressen ha så stort utrymme, att
man kan handla efter det ordet: »vill du till höger, så går jag till
vänster».5 Komplicerade intressetvister uppstå ej i samma
omfattning som i ett kultursamhälle. En blick på rättsförhållandena torde
visa detta: Våra förfäders landskapslagar känna blott ett fåtal af
de rättsintre&sen, som i vår tid funnit sin reglering i nu gällande
lagar och förordningar. Äfven nutida förhållanden visa detsamma.
En landtman äger väl i det stora hela rätt att bygga sina hus, som
han för godt finner samt att begagna dem till ändamål, som han själf
bestämmer. Men om han i staden ville följa samma praxis, torde han
snart få göra en nödtvungen bekantskap med stadens
byggnadsordning och hälsovårdsstadga. Det är sammanförandet af en större
befolkning på en begränsad yta, som nödvändiggör sådana
inskränkningar uti individens själfbestämningsrätt.
Med den stigande kulturen växer antalet skrankor, som välla
sådan begränsning. Hvarje område, som lägges in under kulturen,
måste omgärdas med lagar. Men då nu långt ifrån alla de
enskilda kunna eller vilja hålla jämna steg med denna utveckling,
växer för mången fram ur denna oemotsvarighet frestelsen att
våldsamt söka nedbryta de resta skrankorna. Därmed är brottet för
handen. —
1 Piins: f riminalité. sid. 77 f.
2 K. Krohne: Lehrbuch der Gefängniskumle sid. ¿(Hi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
