Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhällsklasser (utom kapitalisterna) i sig. Proletariatet »tilltar i
omfång i öfverensstämmelse med den ekonomiska utvecklingen och
upptar i sig alla andra produktiva samhällsmedlemmar sd när
som pä några bråkdelen» (s. 108). Denna proletariatmassas läge
kan inom det nuvarande samhället ej varaktigt förbättras, tvärtom
blir det. »allt ogynnsammare» (s. 114). För att bevisa detta, har
han upptagit Engels’ bekanta insats i det marxska systemet, »den
industriella reservarmén». Lönerna tryckas ner genom en permanent
här af arbetslösa, och denna här kommer med nödvändighet att
tilltaga från period till period (s. 113). Slutresultatet är sålunda,
att hela samhället blir deladt i några få jättekapitalister och en
väldig, i hopplöst elände lefvande, proletariserad massa. Alla
mellan-lager äro försvunna, »så när som på några bråkdelar».
Och denna utveckling försiggår »med ekonomisk
nödvändighet», oberoende af människomas vilja. Hela. framställningen är
helt och hållet baserad på den materialistiska historieuppfattningen.
Lägger man härtill, att C. utan reservation upptar mervärdeläran
och teorin om krisernas uppkomst genom underkonsumtion, så får
man medge, att rättrogenheten knappt kan vara större, öfverhufvud
är det blott i läran om krisernas betydelse, som han skiljer sig
från Marx.
Af det ofvan sagda bör det vara klart hvilken ställning C. vill
anvisa proletariatet i den politiska kampen. Han predikar här krig
mot all socialreform för dess egen skull. »Socialismen står fientlig
mot alla socialreformatoriska partier, den förkastar de minimala
förbättringarna i arbetarnas nuvarande ställning». I enlighet härmed
utdömes fullständigt all kooperation. »Produktions- såväl som
konsumtionsföreningar äro ingenting annat än arbetarnas olyckliga
efterapningar af privatkapitalistiska företag och äro utan all
framtid» (s. 157). Arbetarnas politik bör blott gå ut på att påskynda
den ofvan skildrade utvecklingen. Deras sträfvan bör sålunda gå
ut på att — hjälpa kapitalisterna. »Understödjandet af
storkapitalisterna i politiskt ekonomiska frågor — — — är därför i alla
afseende ett kraf på den socialistiska politiken»! (s. 162).
Socialismen bör sålunda bl. a. motarbeta progressiv
beskattning och i stället lägga den tyngsta skattebördan på medelklassen;
den bör undertrycka de små jordbrukarna och väl akta sig för att
söka höja landtarbetamas löner, för att ej skada de stora
godsägarna»!
Fackföreningsrörelsen och skyddslagstiftningen anses vidare icke
vara af betydelse därför att de höja arbetarnas ställning, utan
emedan de äro »en häfstång, som skall drifva fram storindustrins
utveckling» (s. 162).
Detta är hufvudinnehållet i C:s arbete. Utrymmet förbjuder
att ytterligare ingå på de motsägelser och oriktigheter, hvaraf det
vimlar. Det har kritiskt refererats så pass utförligt parallellt med
Marx, såsom i hög grad typiskt för den tyska ortodoxa socialis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
