- Project Runeberg -  Social Tidskrift / 1907 /
33

(1901-1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

godogöra sig den, är alltså utarrendering. 1 London ftr leaae-hald,
arrende på 99 år, regeln, icke endast för denna, utan äfven för en
mängd annan jord, med eller utan fideikommissnatur. Vanligen
föredrager jordägaren leasehold framför försäljning med full
äganderätt, freehold, därför att han på detta sätt får ränta på sin
egendom utan att behöfva afstå från utsikten till en framtida
värdestegring. Vid arrendets utgång hemfaller huset åt jordägaren,
öfvergär arrendet från en person till en annan, d. v. s. säljes
huset, så öfvergår också jordräntan, arrendesumman, oförändrad
till den nye ägaren. Man frågar sig naturligtvis genast, om icke
denne i sin tur kan hyra ut huset med förtjänst, d. v. s. till en
summa, som öfverstiger jordräntan plus räntan å köpeskillingen för
huset. Gifvetvis är detta möjligt och sker också i stor
utsträckning, men regeln är det icke, framför allt icke i de egentliga
bostadskvarteren, och detta är det afgörande. I regeln gestalta sig
förhållandena alltså så, att den verkliga och den formella
jordräntan sammanfalla, och hvad själfva huset angår, så är det klart, att
det icke är något lämpligt spekulationsobjekt; med hvarje år som
går förlorar det i värde, dels på grund af slitningen, dels inför
den för hvarje år allt närmare utsikten af dess slutliga hemfallande
till jordägaren. Massor af Londons befolkning betala alltså sina
bostäder enligt ett jordvärde, som fastställdes för åtskilliga
decennier sedan, och detta sker i en sådan utsträckning, att dessa äldre
leasehold-kontrakt förmå att fasthålla äfven kringliggande tomter
vid samma låga prisnivå såväl vid uppgörande af nya kontrakt som
vid försäljning med full äganderätt. Denna senare form för
öfver-låtelse är här alltså icke i tillfälle att till den grad som sker i
Tyskland och hos oss gynna tomtspekulationen. Att denna här
blir så gifvande för den enskilde och så skadlig för det allmänna,
beror pä vårt bakvända sätt att värdera jorden, icke efter den
ränta den faktiskt ger, utan efter en fullständigt imaginär
framtida ränta. Vår tomtspekulation anteciperar den afkastning som
jorden skulle ge om den vore bebyggd med ett hus, hvars utrymme
tangerade byggnadsstadgans maximigräns. Engelsmannen däremot
säger aldrig, att ett hus är värdt så eller så mycket, att det kostar
t. ex. 500 p. str., han värderar det genom att utgå från dess verk*
liga ränta: ett hus kostar 20 p. str. om året. Orsaken är helt
enkelt den, att i de flesta fall kostar verkligen ett hus icke 500
p. str. på en gång, utan 20 p. str. i årlig ränta, d. v. s. i
arrende. Skillnaden må tyckas betydelselös, men i själfva verket är
det ett afgörande symptom: engelsmannen betraktar i regeln icke
jorden som ett spekulationsobjekt, utan denna är för honom vid
hvarje affär mera ett nödvändigt accesorium, medan huset är
huf-vudsaken. Man känner i England icke någon tomtspekulation i
vår mening, där ägarna ligga och hålla på de obebyggda tomterna
och pressa upp priserna, men väl känner man en ^««spekulation.
Denna är delvis fullt sund och utför en viktig ekonomisk funktion

— hvilket ju också ofta är fallet med vår tomtspekulation, ex.

Social Tidskrift.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 4 15:56:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/soctids/1907/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free