Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
När man bygger museer, så bör man göra det praktiskt, enkelt
och billigt. Med praktbyggnader åt våra museer böra vi ej
betunga statsverket och folket, även om de, som Nordiska museet, äro
åstadkomna genom lotteri. Hade man gjort den byggnaden billigare,
hade man haft medel till den allmänna etnografiska undersökning av
Sverige, som nu där planlägges. Så vitt det är möjligt, bör nian
även undvika att göra museibyggnaderna alltför kolossala, sålunda
böra utställningslokalerna ej vara för många och för vidlyftiga,
utan bör museet bestå av stora magasin och en mindre
utställningsavdelning. I den förra skall huvudmassan av föremålen förvaras,
så att de taga minsta möjliga plats, men likväl äro lätt tillgängliga
för forskare och studerande. Ingenting får vara nedpackat och
oåtkomligt. Utställningslokalerna skola blott innehålla ett urval av
samlingar lämpliga för att bibringa allmänheten en god, och icke
ytlig kunskap i det ämne, i vilket man vill undervisa genom
föremål. Det får ej vara uppställt så, att de flesta gå dit för att se,
hum mycket som finnes, utan för att lära något. Museet får ej
heller hava till uppgift att skryta för utlänningar, så att man har
en känsla av att det hela ropar till en: Se, alla dessa skatter ha vi,
se, detta finnes icke lika vackert i Kristiania, se, den gudabilden är
unik, se, den stenyxesamlingen är den största i världen! Den
besökande får ej förlora sig i massan av föremål, utan överallt finna
det viktigaste. Möter han en serie föremål av liknande slag, så
äro de där t. ex. för att visa lagarne för ornamentikens utveckling
eller den typologiska utvecklingen av en form eller av någon annan
liknande orsak. Många föremål, som enbart för forskaren och
kännaren äro av värde, men som för allmänheten äro onödiga att taga
speciell kännedom om, måste vara borta. De höra till
magasinsavdelningen och skymma annars bort viktigare saker. I de allt för
stora utställningslokalerna frestas också de besökande för att hinna
se allt, att rusa från sal till sal, trappa upp och trappa ned. På
ett utmärkt sätt har man på Nordiska museet lyckats att upphäva
den nedtryckande psykologiska verkan av rummassan, i det man
aldrig ser filen av rum framför sig, utan att dörrarne mellan rummen
sitta sà, att man, icke kan se från ett rum genom ett annat in i ett
tredje. Utställningsrummen i Nordiska museet, som i många
avseenden äro förträffliga i museitekniskt avseende, lida likväl delvis
av ett fel, nämligen att de äro för små. Man kan ej där överallt
bekvämt demonstrera föremålen för en ordinär skolklass. Det är för
trångt, de kunna ej alla se samtidigt och följa läraren i hans
föreläsning. Måste museet vara mycket stort, skall man söka att tvinga
de besökande att blott se en del av detsamma vid vaije besök.
Den anordning med dörrarne mellan rummen, som jag nämde om
i Nordiska museet, bidrager nog till att många nöja sig med att
blott se några rum i taget.
För att tillfredsställa de av museets stamkunder, som ej vilja
studera materialet i magasinen, vilket bör vara utan allt för stora
formaliteter tillgängligt för forskare ocli särskilt intresserade, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
