Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
ett mäktigt förbund, och slutligen är nödvänligheten av ordning,
disciplin, säkerhet och därmed ledningsansvaret sà stort när det
gäller järnvägsrörelsen, isynnerhet i England, att allmänhetens
understöd, som måste bli av väsentlig betydelse, endast under
trängande förhållanden kunde vinnas för personalen.
Men givetvis måste till slut också förhållandena inom denna
näringsgren följa den allmänna utvecklingen inom andra
näringsgrenar, trots alla svårigheter som ställde sig i vägen och trots
denna näringsgrens särskilda karaktär. Järnvägsdirektörerna kunde
icke i längden stå ensamma bland de stora arbetsgivarne såsom
patriarkalismens upprätthållare. Med personalens ständiga ökning
och specialiseringens fortskridande kunde intet personligt förhållande
mellan ledare och ledde bibehållas och därmed måste det faderliga
systemet falla. En av de anordningar, som direktörerna ständigt
framhöllo såsom en garanti för personalen att alltid få klagomål
hörda, var den som föreskrivit, att järnvägsdirektionen alltid vore
villig mottaga framställningar och höra ombud och deputationer av
personalen direkt, med förbigående av alla mellangrader. I teorien
var detta bra nog, men i praktiken visade det sig i det närmaste
betydelselöst, ty mellanliggande befälsgrader hade många medel
att hindra eller straffa sådana klagomål eller deputationer, och
även där de framkommo till direktionsrummet, skedde det blott
som supplikanter; i sin brist på sammanhållning hade de icke något
som hälst medel att utöva något inflytande.
Härav, av den alltmera medvetna maktlösheten och av de år
efter år ökade erfarenheterna om lönlösheten att söka
direktionsrummet, som dock ständigt skulle stå öppet för alla, framväxte
slutligen en maktrörelse underifrån. Den samlade sig i flera olika
förbund, efter arbetsarten — sådana som
stationsskrivareförbun-det, bärareförbundet, signalmannaförbundet, maskinförbundet —
men huvudstyrkan grupperades kring det genom sammanslagning
av flere äldre förbund organiserade järnvägsmannaförbundet,
Amal-gamated society of Railway servants. Detta förbund, vars
medlemsantal i fjor utgjorde 53,000, försökte länge att utöva
påtryckning på bolagsstyrelserna, men möttes så gott som överallt
med avslag; bolagen kunde icke frångå principen att endast
underhandla med sina egna anställde, icke med ombud som icke tillhörde
banpersonalen. Direkta framställningar av deputationer om
lönehöjningar, inskränkning i arbetstiden och flera andra arbetsvilkor
föranledde icke till några väsentliga ändringar i järnvägsfolkets
läge och därför tilltog dettas sammanslutning i styrka, till dess
kraven i fjor sammanfördes i ett alla arbetets grader omfattande
program, varom de olika förbunden enade sig.
Detta program uppstälde följande fordringar:*
8 timmars normalarbetsdag för alla, som syssla med själva
trafikrörelsen; 10 timmar för alla övriga utom skenläggare. Ingen
får inkallas till tjänstgöring med mindre han haft nio timmars
vila. Övertidsarbete betalas med l1/3 normallön; söndagstjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
