Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
skiljes från annan tjänstgöring och 1V2 normallön är minimum
därför. Oberoende av söndagstjänst garanteras full veckolön åt alla,
vilkas arbetsvillkor tvinga dem att helt ägna sitt arbete åt
bolagen.
Dessa vilkor äro värda uppmärksamhet, emedan de komma att
bilda grundvalen för de framställningar, som nu skola göras och
varunder det nya maskineriet skall prövas. När det visade sig
att inga utsikter funnos att få bolagen att allvarligt syssla med
dessa viktiga krav, fann järnvägsmannaförbundet, som haft
ledningen i hela rörelsen och starkast representerat fackföreningsmakten,
att andra åtgärder måste tillgripas, och det kände sig även starkt
nog härför. Så länge bolagsdirektörerna vägrade att underhandla
med arbetarne kollektivt genom deras
fackföreningsorgan, kunde arbetarne
icke försvara sina intressen med full
styrka; därför var det ett
grundvillkor att först vinna tillgång till
kollektiv arbetsuppgörelse. Gentemot
direktörernas vägran var enda medlet
sträjk och järnvägsmannaförbundet
beslöt att räkna därmed som yttersta
påtryckningsmedel samt böljade
förbereda sina medlemmar och skaffa
medverkan från den utom
fackförbundet stående personalen.
När talet om en järnvägssträjk
började i sommar, betraktades det
som en orimlighet, ett hot som icke
kunde förverkligas. Men hotet växte
oemotståndligt;
järnvägsmannaförbundets sekreterare, rörelsens skapare
och den ledande kraften, Richard
Bell, utövade med sitt folk en energisk
verksamhet; tusentals nya medlemmar anslöto sig dagligen till
förbundet och de övriga förbunden visade växande sympatier;
allmänheten insåg att det var allvar. Sträjken syntes slutligen oundviklig,
när direktörerna vägrade att ens konferera med förbundets ledare
om meningen av kravet på fackorganisationens erkännande,
förklarande att de icke under några omständigheter kunde låta
utanför tjänsten stående personer ingripa i arbetet och föreskriva vilkor
samt började anskaffa reservkrafter och prässa de underlydande till
hörsamhet, varjämte förbundsstyrelsen på ett jättemöte i Albert
Hall, meddelade att förbundet med 77,000 röster mot 8,000
förklarat sig för sträjk. Samtidigt härmed åstadkoms en
överenskommelse mellan de olika fackförbunden inom järnvägstjänsten att
stödja järnvägsmannaförbundet och de centrala
fackföreningsorganisationerna samt underhusets arbetarparti övervägde frågan om hjälp
åt järnvägsmännen.
O. Lloyd-George.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
