Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
I detta kritiska ögonblick mellankom folkmeningen, som genom
prässen och på möten med växande styrka givit uttryck åt den
ängslan samhället kände över den olycka som hotade, med större
kraft än någonsin; den stod i övervägande grad på
järnvägspersonalens sida, förklarade att konflikten, som komme att förlama hela
samhället och bli en nationell olycka, icke finge utbryta och
uppfordrade regeringen att ingripa. Gentemot järnvägsdirektörernas
huvudargument att en så invecklad, finkänslig mekanism som
järnvägsväsendet icke kunde arbeta om den underkastades inblandning
från utanförstående, svarades att andra industrier sedan länge
erkänt den kollektiva representationsprincipen utan att taga skada
och att järnvägsbolagen, som hade folkrepresentationens nåd att
tacka för sin tillvaro, icke kunde tillåtas på sådana grunder
äventyra hela samhällets välfärd. Järnvägsdirektörerna framhöll o också
att järnvägsmannaförbundet endast representerade en minoritet
inom banpersonalen och därför icke kunde sägas ge uttryck åt ett
allmänt behov, varpå svarades att de 100,000, som förbundet
omfattade, hade fullkomlig rätt att för sig själv framställa sina
krav, oberoende av de andra, och icke talade för andra än sig själv.
Under sådana omständigheter kunde regeringen icke underlåta
att inskrida; den slöt sig till meningen att sträjken icke finge
utbryta; svårigheten var blott huru man skulle kunna träda emellan.
Ty regeringen har icke någon makt att ingripa direkt ens i tvister
mellan de statskoncessionerade järnvägsbolagen och deras personal.
Men i handelsministern D. Lloyd-George har den liberala
regeringen en praktisk man med klar blick för nutidens ekonomiska
företeelser, en man som under sin korta regeringstid skapat sig
en framstående statsmannaställning, och han öppnade
medlingsförsök genom en privat överläggning med järnvägsdirektörerna. Han
hade visserligen icke någon direkt makt, men indirekt kunde han
med den stora underhusmajoriteten bakom sig öva påtryckning.
Det fanns visserligen några direktörer som visade vacklande
hållning inför den omedelbara kraftmätningen, men det behövdes
ändock säkerligen kraftiga skäl för att förmå dem alla till
eftergifter. Det uppges att ministerns argument, om icke till formen så
till innehållet, voro följande: Det får icke utbryta en
järnvägs-sträjk; landet vill det icke, och regeringen och parlamentet äro
skyldiga att se till att det icke sker. Om ni icke vilja direkt
erkänna fackföreningarna, så måste ni göra det indirekt. Men då
måste ni skaffa maskineri för fredlig biläggning av tvister och
därmed skiljedom. Om ni icke själva kunna finna en
skiljedoms-anordning, måste staten skaffa er den. Det får icke bli någon
sträjk nu, och vi måste se till att det icke kan uppstå en fråga
om en allmän järnvägssträjk i framtiden.
Följden av dessa privata överläggningar blev, att en grundval
för en överenskommelse från direktörernas sida erhölls, och
personalens ombud med den sansade, erfarne och ansvarskännande
ledaren hr Bell i spetsen ingingo på det väsentliga däri, varpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
