Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
förordningen går hos en tidningsredaktör framför behovet att, såsom
riksdagsman, framlägga ett socialpolitiskt lagförslag, som, utan
klassensidighet, likmässigt tillgodoser reformkravets alla, för samhället
som ett helt likvärdiga drag.
Detta senare hade varit det »formellt riktiga» ur socialpolitisk
samt ur social och ur politisk synpunkt. Men kanske motionärens
metod är den »formellt riktiga» ur juridisk-teknisk synpunkt? Vad
skall man då säga om den juridiska formalismens värde för vår
samhällsutveckling och dess nya lagstiftningskrav?
Medan jag håller på att fråga och spörja, skulle jag vilja fråga
— icke särskilt motionären, utan alla socialpolitiskt intresserade
medborgare inom och utom riksdagen — vad som i vårt nuvarande
socialekonomiska läge bör förstås med en persons »fria utövning
av yrke eller näring?» Äro fackföreningar samt de olika slagen
av arbetsgivares sammanslutningar nödvändiga? Kunna de verka
och växa, utan att öva något slags kännbart moraliskt och socialt
tryck på utanför stående, i deras intressesfärer frivilligt eller
ofrivilligt indragna medborgare? Hur bör samhälle och lagstiftning
principiellt förhålla sig till de dagligen allt talrikare kollisionerna
mellan organisationstvång och näringsfrihet? Är det mer »frihet»
eller mer »organisation» vi behöva?
Det torde behövas många utredningar och debatter, innan vi
äro mogna för ett framstegsfrämjande lagstiftningsarbete på detta
vitala område av det moderna samhällslivet. Som jag nyligen pà
annat ställe1 framlagt min uppfattning, vill jag icke denna gång
ytterligare taga Social Tidskrifts utrymme i anspråk.
1 Sociala studier, femte häftet. n jp oi.ir^.
Arbetstvisters behandling vid de
svenska järnvägarne.
Allt mera allmänt erkännes det, att arbetare i allmän tjänst och
i sådana företag, som genom sin art och uppgift äro jämförliga
med de offentliga företagen, särskilt kommunikationsverken, böra
intaga en annan ställning än arbetarne ute i den industriella
arbetsmarknaden. Men staten, kommunerna ocli de enskilda
kommunikationsverken ha såsom arbetsgivare i det längsta velat göra denna
sats gällande uteslutande i den mening, att deras arbetare skola
vara underkastade särskilda förpliktelser och framför allt icke äga
tillgång till lönarbetarnes vanliga ultima ratio, strejken. Man
uppskattade sålunda den samhälleliga betydelsen af dessa arbetares
verksamhet synnerligen högt, ja så högt, att regering ocli riksdag
år 1905 på ett hår när blevo ense om — icke att i någon mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
