Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
skapa bättre och iner betryggande arbetsvillkor för dessa arbetare
men att stadga stränga straff för dem, om de fölle på den idén
att tillgripa arbetsinställelse för att förbättra sina då ännu
genomgående usla löneförhållanden. Det var här fråga 0111 arbetare, på
vilkas vaksamhet och oavbrutna pliktuppfyllelse man vant sig att
lita som på en självklar sak, men som i vissa fall levde ganska
nära svältgränsen och icke inom många kategorier åtnjöto en
avlöning, som på något sätt motsvarade nyssnämnda höga
uppskattning av deras arbetes värde. Man var däremot betänkt på att
fullkomligt likställa dem med och t. o. m. rubricera dem som
ämbetsmän — i strafflagen.
Året 1906 blev emellertid en vändpunkt i vårt land med
avseende på dessa förhållanden såväl vid statsbanorna som vid de
enskilda järnvägarne. En utredning hade visserligen påbörjats,
efter många förut fruktlösa framställningar från personalens sida,
angående lönerna för den på ordinarie stat anställda personalen
vid statsbanorna, en i och för sig ingalunda för hastigt vidtagen
åtgärd, när det gällde människor, för vilka livsförnödenheternas
ofantliga fördyrande varit ännu mera tyngande än för de
ämbets-och tjänstemän, för vilkas löneförbättring denna omständighet redan
med största skål och icke utan framgång ofta officiellt åberopats.
Men vid sidan om den ordinarie stod en stor extra personal med
än knappare villkor och med än livligare förnimmelse av, att kon
dör, medan gräset växer. Järnvägsmännen voro nu till stor del
organiserade uti en verklig fackförening, Svenska
järnvägsmannaförbundet, och de började nu försöket att med stöd av sin
sammanslutning vinna vad som icke kunnat uppnås på annan väg. Den
25 maj 1906 gjordes å den extra statsbanepersonalens vägnar
formlig framställning om förbättrade löner och om tillfälle att inför
vederbörande förvaltningsorgan genom ombud få göra sina meningar
hörda. Denna framställning möttes emellertid av en ingalunda
ovänlig men dock i sak avvisande förklaring. Statsbanornas
distrikts-förvaltningar ansågo inga som hälst reformer för den stora s. k.
extra personalen kunna vidtagas, förrän riksdagen behandlat frågan
om ändringar i den ordinarie ståten.
Det omöjliga åstadkoms likväl inom mindre än tre månader
därefter. Anledningen var utan något som hälst tvivel den, att
bakom järnvägsmännens lönekrav nu för första gången
framskymtade en eventualitet, som tillräckligt tydligt blivit uttryckt i orden
»andra åtgärders tillgripande» i den för övrigt måttfulla och
hövliga svarsframställningen från Svenska järnvägsmannaförbundet.
Under tiden riktades allmänhetens uppmärksamhet på saken, och
opinionen tog med få undantag snart färg både av en allmän
insikt om det berättigade i järnvägsmännens anspråk på bättre
avlöning och av det lika allmänna kravet, att någonting så förödande
som en statsbanestrejk måste undvikas. Av vad som sedan
inträffade har den verkliga karaktären icke förändrats därigenom, att
man var angelägen att tala om »överläggningar» i stället för under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
