Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
gemensam förhandlingsnämd under ordförandeskap likaledes av d:r
Elmquist, och åtskilliga av våra stadskommuner lia ju ävenledes
under de sista tre åren genom motsvarande allmänna bestämmelsers
inryckande i kollektivavtal med stadsarbetarne slagit in på samma väg.
Men ett för mången oväntat hinder reste sig mot
förverkligandet av nyssnämnda förslag vid järnvägarne. Arbetsgivareföreningen
godkände det för sin del alldeles oförändrat, men för arbetstagarnes
vidkommande måste saken stadgeenligt hänskjutas till
järnvägsmannaförbundet självt, som kort efteråt, på våren 1907, skulle avhålla
kongress i Stockholm. Denna kongress beslöt att icke nu
godkänna det förslag, vartill förbundets egna ombud enhälligt
medverkat. Saken skulle bordläggas, d. v. s. hållas svävande till
nästa kongress år 1909. Strejken skulle alltså fortfarande enligt
järnvägsmannaförbundets stadgar bibehållas såsom vapen mot
arbets-givarne och indirekt mot allmänheten, fastän motparten redan givit
fullt erkännande åt och full garanti för uppnåendet på fredlig väg
av ett bland strejkens huvudsyften, nämligen fastslåendet av
personalens organisationsrätt och av full likställighet och jämnbördighet
i avtalet med arbetsgivarne. Det bör icke med tystnad förbigås,
att kongressen på samma gång beslöt, att förbundet skulle ansluta
sig till internationella transportarbetarförbundet, varigenom de
svenska järnvägsmännen måhända kunna på grund av arbetsstrider
i främmande land tvingas till arbetsvägran utan någon tvist med
sina egna arbetsgivare.
Anledningen till kongressens beslut i skiljedomsfrågan förklarades
bl. a. vara den, att man härigenom ville framtvinga en liknande
förhandlingsordning med skiljedom också vid statsbanorna. Denna
motivering har dock föga inre sammanhang med det fattade beslutet.
Huvudsaken i varje arbetsförhållande är ju för arbetarna
avlöningarnes belopp och fördelning, och det är ju även därom de flesta
stridigheter röra sig. Nu visste ju dock varje järnvägsman, att allt vad som
rör fastställda stater helt enkelt icke kan vid statsbanorna eller
något annat statens verk göras till föremål för förhandlingar och
bindande överenskommelser eller skiljedom, eftersom det är
statsmakterna, som ensamma avgöra dessa saker. Och hade man åsyftat
att för t. ex. disciplinära frågor tk in skiljedomsförfarande vid
statsbanorna, så är det ju uppenbart, att man icke främjade detta syfte
genom att avvisa en uppgörelse med de enskilda järnvägarne, pà
vilken man skulle kunnat hänvisa såsom förebild och exempel.
Det skall emellertid på samma gång erkännas, att kongressen
uttalade sig i princip för själva skiljedomsidén och även
provisoriskt gav sin förbundsstyrelse rättighet att låta alla eventuella
tvistigheter gå till skiljedom. Det blev sålunda beroende av
förbundsstyrelsens omdöme och goda vilja, ej av en gemensamt
överenskommen fast institution, huruvida arbetsförhållandet vid de
enskilda järnvägarna skulle kunna i tvistefall ordnas utan
trafikinställelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
