Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
problemets princip i en om verklig socialpolitisk insikt vittnande
formulering anfördes i den berömda kejserliga kungörelsen av den
4 februari 1890. Dennas ord, som i dessa dagar repeterats som
motto till nästan varje kritik av arbetskammarlagförslaget, förtjäna
att höras. »För omvårdnad av freden mellan arbetsgivare och
arbetstagare», så lyda de, »böra lagliga bestämmelser utfärdas
angående de former, under vilka arbetare kunna sättas i stånd att
genom representanter, som besitta deras förtroende, deltaga i
ordnandet av gemensamma angelägenheter och tillvaratagandet av
egna intressen vid förhandlingar med arbetsgivare och med
regeringens organ. Genom en sådan anordning möjliggöres för arbetarne
att fritt och fredligt uttrycka sina önskningar och besvär, varjämte
statens myndigheter få tillfälle att bereda sig fortlöpande
underrättelser om arbetarnes förhållanden och stå i ständig kontakt
med dem.»
Man kan egentligen icke bättre uttrycka den grundtanke, som
ligger, under kravet på arbetskammarinstitutionens införande. Men
det är ett långt steg mellan principer, hur klart de än må vara
formulerade, och deras tillämpning. Och det är ofta lika svårt
att ta det som steget mellan ordet och handlingen. I Tyskland
dröjde det 18 år, innan nu det lagförslag lagts på riksdagens bord.
vars grundåskådning så vältaligt framställts i det kejserliga
reskrip-tet av 1890. Aderton år är likväl en vida längre tidsperiod i den
sociala reformens dagar än någonsin förr. Oändligt mycket mer
än förut kan nu under den tiden medhinnas och — försummas.
För dem, som byggde på kejsarordens vackra löfte, har denna
period blivit en mycket lång väntans tid, men för den regering
som utarbetat det efterlängtade lagförslaget synes den ha räckt än
längre. Ty för dessa lagstiftare tycks minnet av de kloka orden
för länge sedan ha förtonat utan eko.
Det bör likväl medgivas, att de mäns värv ingalunda varit
lätt, som haft uppdraget att ge slutgiltig form åt ett lagförslag av
denna art. Såsom tidigare antytts, äro meningarne om vad en
dylik lag bör innehålla i hög grad delade, och detta icke blott
inom riksdagspartier och bland socialpolitikens särskilda målsmän,
utan även inom vetenskapen.
Icke heller inom andra länders lagstiftning är problemet
egentligen tillfredsställande löst. Snarast ha dessa exempel visat, hur
liten nytta man har av arbetskamrar, som äro organiserade pà
deras sätt. Exemplen äro främst Belgiens och Hollands. Belgien
har arbetskamrar (conseils de 1’industrie et du travail) ända sedan
1887, Holland fick sina »kamers van arbeid» tio år senare. Deras
sammansättning och verksamhet är i båda länderna reglerade genom
delvis samstämmiga lagar. Sålunda äro de i båda fallen paritetiska
organisationer, bestående av arbetsgivare och arbetare till lika antal.
Kamrarne upprättas genom regeringsbeslut, sedan behovet av dem
2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
