Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•252
klassernas kamp med varandra» Guizot). Genom sin
historieuppfattning gåvo Marx-Engels klasskampsteorin ett säkrare
vetenskapligt underlag. De ekonomiska orsakerna och motiven till klassernas
uppkomst, undergång och inbördes fejder kunde härigenom komma
till sin rätt och historien avklädas det enbart politiska hölje, vari
den hittills alltid betraktats. De olika klasser, vilkas välde avlöst
varandra i historien, framstodo då som nödvändiga led i utvecklingen,
vilken aldrig står stilla, och som hittills med varje härskande klass
också skapat en ny, som en gång skall störta den förra. Detta är
en provbit av den illa beryktade Marx’ska dialektiken, ett
evolu-tionistiskt motsats-tänkande, som härstammar från Hegel. Fastän
stridande mot våra tankevanor, förtjänar dialektiken långt ifrån sitt
dåliga rykte. Blott för mindre tankevana och filosofiskt oskolade läsare
gör den Marx’ framställningssätt svårbegripligt. Eljes förhöjer den
tvärtom med sina skarpa antiteser och sin logiska elegans den höga
intellektuella njutningen av hans glänsande stil. Dialektiken som
sådan har naturligtvis sina stora faror. Dess schema kan leda till
våld å verkligheten, om det ej handhas med sträng objektivitet och
respekt för fakta. Där Marx begått misstag, för starkt
generaliserat eller överdrivit vissa förhållanden, är det oftast
dialektiken, som spelat honom ett spratt. Men därav följer inte att alla
de resultat, till vilka han kommit med dialektiken som
tankemetod, därför äro anfäktbara. Allra minst gäller det klasskampsteorin.
Dess riktighet rubbas ej alls därav. Därtill vilar den alltför
bergfast på empirisk grund. Vem kan bestrida att våra dagars
samhälle är splittrat i två stora härläger: kapital och arbete,
bourgeoisie och proletariat, och att klasskampen mellan dem är det
centrala i tidens historia? Ännu är det visserligen långt till det
stora befolkningsflertalets proletariserande. Genom de sista
decenniernas oerhörda industriella uppsving närma vi oss dock detta
med snabba steg, icke så att antalet fattiga påtagligt tillväxer,
utan antalet av privatkapitalismen beroende, vilket socialt är det
avgörande. Hur riktigt Marx också förstod klasskampens
genomgripande faktum, visar bäst hans lösning av det stora problemet:
hur förena socialismen och arbetareklassen? Marx svarar lika genialt
som enkelt: genom arbetarrörelsen d. v. s. proletariatets ekonomiska
och politiska klassaktivitet eller klasskamp. På den vägen skedde
också föreningen. Samma fenomen kan i dessa dagar studeras hos
Englands ocli Amerikas arbetare, där den politiska arbetarrörelsen
hittills icke haft någon fruktbar jordmån, men där en
socialdemokrati av kontinental typ nu värvar allt talrikare anhängare och
möter allt mindre avoghet.
Den historiska materialismen och läran om klasskampen äro
objektiv och revolutionär historieuppfattning i ett, har Bernstein
med rätta sagt. Sanningen häri belyses bäst av det Kommunistiska
manifestet, där klasskampen mellan bourgeoisie och proletariat
proklameras med oöverträffad skärpa, men som samtidigt inledes
med en skildring av borgarklassens insatser i historien, vartill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
