Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
måste tydligen energiska åtgärder vidtagas från deras sida, som å
arbetarnes vägnar drivit fram denna avtalsform och påtagit sig det
moraliska ansvaret för dess hållande i helgd.
Men även inom den privata industrien hotas kollektivavtalet
av faror, som det ligger lika mycket i arbetsgivares som arbetares
och i sista hand även samhällets intresse att möta och avvärja.
Ty ingen må föreställa sig, att man kan återvända till de
individuella avtalen såsom grundläggande för arbetsvillkoren med
uteslutande av organisationerna. En så fantastisk föreställning, hur
vanlig den än må vara inom vissa kretsar, skall här icke ens
diskuteras. Målet är och måste vara uppnåendet av ömsesidig
trygghet och pålitlighet i den kollektiva avtalsrätten. Att detta
är en sak, som även på lagstiftningens väg bör kunna främjas,
erkännes alltmera allmänt runt om i världen, och den nu sittande
svenska arbetsavtalskommittén med representanter för både
arbetsgivare och arbetare utgör ju redan i och för sig ett vittnesbörd
om, att denna uppfattning slagit rot även hos oss. Men
lagstiftning är icke allt, och i väntan på kommitténs eventuella förslag
har man all anledning att se till, vad som i övrigt kan göras. Här
skall blott en sida av saken påpekas.
Det är utan alla tvivel så, att de kollektiva avtalens uppgift
att garantera fred under sin giltighetstid äventyras icke blott
genom arbetarnes utan även genom arbetsgivarnes åtgärder. Jag
tilllåter mig med avseende härpå anföra följande utdrag ur min
förlidet år utgivna skrift »Arbeteavtal och kollektivavtal»:
Det är ett faktum, att våra arbetareorganisationer som regel ansett
sig skyldiga att icke anställa strejk under den tid de ha ett löpande
kollektivt" avtal, och den hittillsvarande erfarenheten visar, att avtalsbrotten
också i fråga om kollektivavtalen i själva verket äro jämförelsevis
sällsynta från fackföreningarnes sida. Men icke nog härmed. Även sådana
arbetsinställelser, som icke skulle beröra de i kollektivavtalet
överenskomna arbetsvillkoren, och som därför strängt taget icke skulle kunnat
betecknas som brott mot detta avtal,1 har man i regel ansett sig
förpliktad att undvika på grund av den ganska djupt rotade och riktiga
föreställningen, att ett kollektivavtal i alla fall nar sitt praktiska ändamål
bl. a. uti att under viss tid trygga arbetsfreden inom ett yrke. Det kan
icke nekas, att ställningen i detta avseende i vårt land blivit något
förändrad genom arbetsgivareorganisationernas framträdande. Förändringen
ligger på sätt och vis i sakens natur och sammanhänger med den - i
ögonen fallande stora skillnad, som råder mellan arbetarnes kampmedel,
strejken, och arbetsgivarnes, lockouten. Lockouten har egentligen icke sin
motsvarighet i den vanliga strejken utan i den utvidgning därav, som
brukar kallas sympatistrejk. För att en lockout skall kunna bli verksam,
erfordras nämligen i regel, att den icke är begränsad till det företag, inom
vilket en arbetstvist uppstått; och de organiserade arbetsgivarnes svar på
en lokal strejk blir gärna genom omständigheternas makt en lockout, som
sträcker sig till alla företag inom yrket eller t. o. m. utom detsamma till
alla arbetare, som äro anställda hos medlemmar av en flera olika yrken
omfattande arbetsgivareorganisation. Finnes nu ett flertal gällande kol-
1 Såvida icke i avtalet funnits förbud mot arbetsinställelse, då en
sådan naturligtvis alltid är ett avtalsbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
