Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
sidigt bildningsmedel, ja, att den innebär en allvarlig fara för den
sociala stridens slutmål: släktets framtida, fullkomligare tillvaro.
När jag i det följande framför allt riktar mig mot de
socialistiska föreningarna, så är det först och främst därför att deras mål
även är mitt. Men också därför att man bäst iakttar en tidsrörelse —
i dess faror som i dess företräden — ifall man granskar den i dess
starkaste, mäst utpräglade form.
Det, som här säges om socialismens föreningsväsen, har
emellertid sin tillämplighet för allt annat föreningsväsen. Ty liksom
det är samma element, som av vinden röres i det stora havet och
den lilla dammen, är det samma människonatur, som påverkas av
sammanslutningens anda inom den internationella
arbetarorganisationen och den lilla gosseklubben.
När man ser på arbetarorganisationen finner inan först och
främst att dess föreningsliv utgör en uppfostran till disciplin. En
nödvändig uppfostran. Ty den enskilde måste vara i stånd till
underordning och självbehärskning, när han befinner sig inom en
stridande här. Och detta går lätt när stridens mål är att framdeles
en var skall kunna vinna den största möjliga utveckling och det
bästa möjliga bruk för sina personliga krafter, den största möjliga
rörelsefrihet och livsrikedom eller, med ett ord, lycka.
Strids medlet skiljer socialismen från liberalismen — som kallar
medlet ofrihet. Strids»»å/e£ skiljer den från konservatismen — som
kallar målet självisk lyckovilja, härflytande ur materialismens
»grodperspektiv på tillvaron».
Högerns då och då hörda sympatiuttryck för socialismen gälla
just dess svaga sida: den stränga disciplinen, den hårda
sammanhållningen, det personligas undertryckande. Ty allt detta, som
socialister själva ofta se som ett nödvändigt ont, är ju
konservatismens samhällsideal: den enskildes fullkomliga underordnande under
»statsidén». Konservatismens bifall borde således vara en allvarlig
väckelse för arbetarorganisationerna, så att de icke alltför ensidigt
utveckla lydnad och självbehärskning på bekostnad av initiativ
och självbestämning. Målet är ju att frigöra icke att binda och
bryta de individuella krafterna. Men har föreningslivet icke förstått
att bevara dessa, då kan inom det nya samhället ingen samverkan
komma att äga rum mellan fria, skapardugliga, betydelsefulla
människor — eftersom striden endast danat ofria och oförmögna att i
frihet bruka sina krafter!
Vi stå här inför själva grundfrågan: om samverkans inflytande
på personligheten, löreningslivets på självkulturen. Och huru svåra
än de nationalekonomiska problem äro, dem nutiden har att lösa,
de äro dock en lätt lek i förhållande till nyssnämnda, den själiska
ekonomiens problem. Vi skola för länge sedan vara färdiga med
monopol och bolagsvälden, med den oförtjänta värdestegringen och det
arbetslösa rikedomskapandet när själens rörelse- och jämnviktslagar,
när det andliga frambringandets och förbrukandets vilkor ännu äro
problem, dem vi famlande söka lösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
